Helgen spenderades tillsammans med släkt och familj. I fredags åkte jag och papi ned till  Varberg, där resten av familjen (d.v.s mamma, Jakob och Algot) campat sedan tre veckor tillbaka, pappa hade bara kunnat komma ned på helgerna eftersom han jobbat. Anders, Ulle, Alicia och Alva hade varit där den senaste veckan också, och det skulle bli så mysigt att få träffa småkusinera igen!
Den två timmar långa bilresan dit var faktiskt riktigt trevlig! Jag och pappa dunkade "Sexy bitch", "We no speak americano" och "Sinner", sedan lyssnade vi på 5 avsnitt av Mastering Swedish och flabbade.
Vi var framme vid klockan sju på kvällen och det enda jag hade ätit den dagen var lite fil, så jag var fruktansvärt hungrig. Men så snart vi stannat bilen utanför husvagnen fick jag annat att tänka på. Där stod han - min älskade lilla hårboll som jag inte sett på 3 långa veckor! Jag flög ur bilen och sprang fram till Algot som viftade på svansen så mycket att hela han skakade. Det var verkligen underbart att få krama om honom igen! Han hoppade och skällde och pussade på mig på hundars vis, det var så härligt! Han är verkligen den jag saknat mest medans jag varit borta, och när jag på Arlanda flygplats fick reda på att jag inte skulle träffa honom direkt när jag kom hem utan två dagar efter, var jag nära på att börja gråta. Att jag inte heller skulle få träffa mamma eller Jakob direkt när jag kom hem var inte något tårarna som steg i ögonen hade med att göra.
När jag hälsat färdigt på Algot såg jag i ögonvrån hur en liten lilaklädd filur stod och tittade på mig. Jag såg först inte att det var Alicia; håret var mycket, mycket kortare än när jag sist såg henne. Anledningen till detta sa Ulle senare var att Alicia hade fått för sig att testa lite nya frisyrer på sig själv - och det hade minst sagt slutat i katastrof. "Hon såg ut som ett psykfall! Som Britney Spears, typ!" Detta hade senare fixats till med en ordentlig klippning.
Jaja, söt var ungen i alla fall! Jag fick en stor kram av henne, och sedan började hon förklara att Anders och Alva var på toaletten, och att Mamma och Ulle var och handlade. När jag svarade blev hon plötsligt tyst och tittade konstigt på mig.
- Men... ska inte du prata engelska...?
- Inte nu, det gjorde jag ju bara i England.
- Men.. jaha.. men.. prata lite för mig!
- Haha, okej... Well, it really doesn't matter what I say, right? You don't understand me anyway. But su..
- Okejnukandusluta! Det är läskigt..

Ja, engelska kan vara rätt skräckinjagande.

Efter några minuter hörde vi hur Anders och Alva kom tillbaka från toalettbesöket. Jag tittade ut för att hälsa på dem, och såg hur Algot blev precis lika glad över Anders ankomst som över min. Well. 3 minuter, 3 veckor.. typ samma sak, eller?
Aja, Anders är en storfavorit hos min lilla hårboll, så jag blev inte så crushed över detta.

Lite senare kom även Ulle och mamma tillbaka, så då kramade jag om dem med och beodrade dem nätt och jämt sedan att börja med middagen; klockan var nu nio och jag hade fortfarande inte ätit sen klockan ett. Detta var också den första riktigt svenska maten jag skulle få äta sedan jag kom hem från England - i två dagar hade jag bara ätit mackor och fil.

Grillad fläskfilé med hemmagjord potatissallad - det var så gott att jag mer eller mindre dog lite. England mat är ingen höjdare - för det första saltar de aldrig maten, så den är ofta väääldigt smaklös, och för det andra är det antingen allderles för sött eller allderles för mycket fett.
Efter det att vi ätit upp blev det min uppgift att lägga Alva och Alicia. Alicia bad mig att läsa på engelska, men jag var helt slut så min hjärna fungerade inget vidare. Jag hade dock kunnat säga precis vad som helst utan att hon hade fattat, men inte ens enkla fraser klarade min hjärna av att bygga. Det fick bli på svenska.
Snart sov båda, och jag gick ut i förtältet och drack kaffe med mamma, pappa, Ulle och Anders. På bordet stod också en liten platt-TV som pappa hade köpt, och som han sa skulle stå i mitt rum sen. Awesome!
Vid tolv gick jag och la mig.
Det var skönt att vara tillbaka i Sverige.