Kom lite sent till dagens första lektion (teater) eftersom jag missade bussen. Det regnade, så jag var helt dyngsur när jag väl kom fram, och såg ut som en blöt katt i huvudet. Blöh.
Betygssamtalen hade redan satt igång, och medans en var ute och pratade med PG så satt de andra inne i teatersalen och utvärderade årets teaterlektionen. Vi skulle först rita ett eller flera plus och minus med: 1. En själv 2. Kursen 3. PG, och på baksidan skulle vi förklara vad vi menade med våra små målningar.
Det var svårt! Jag kom varken på bra eller dåliga saker med mig själv. Frågade klassen och Carro sa något om att jag var bra på att spela ut, så jag valde att rita det! Ungefär såhär såg det ut:

Då var man nyklippd/nyfärgad! Blev faktiskt nöjd för en gångs skull. Jag är fruktansvärt löjlig när det kommer till mitt hår, och flera gånger har frisörmöterna slutat i tårar. Men som sagt - denna gången blev jag nöjd! Jag gjorde väl inte allt för mycket med håret; klippte upp ganska mycket där bak, tog lite på längden, fixade till luggen, färgade det lite mörkare brunt och la i några ljusa slingor i luggen. Även om det inte låter så mycket så blev skillanden ganska stor ändå!
När jag var klar tog mamma med mig till Chili Thai där vi åt lunch. Jag blir alltid så himla mätt när jag äter där, och jag tar alltid mer än vad jag egentligen orkar. Man tror att man är så himla hungrig, sedan äter man några tuggor och vips så är man mätt!
Aja, det var väl trevligt, förutom att mamma knappt pratar med mig. Det känns så jävla olustigt, hon bara sitter helt tyst medans jag desperat försöker hitta på saker att prata om, men de sakerna svarar hon knappt på. Känns verkligen bara knäppt. Som om du gått på en blinddate, och personen inte visar något som helst intresse för dig när ni väl sitter där på resturangen och ska beställa in mat. Okej, jag inser att jag precis jämför min mor med en blinddate, men ni fattar kanske poängen? Det är ju precis som att jag inte känner henne. Hon kanske inte ens tänker på det, det kanske är okej att vara sån med sin dotter.
Aja. Jag känner mig inte bekväm i det i alla fall. Alls.

Efter att vi ätit upp skulle jag ta bussen hem, och hon skulle tillbaka till sitt jobb. Då ringde mobilen, och det var Jimmy (en kille på mammas jobb som jag fotat åt ett par gånger). Han frågade om jag skulle vara intresserad av att ha en fotoutställning på KulturDagNatt den 2:a oktober. Blev skitglad! Såklart jag vill vara med på det! Temat för detta året är "När mörkret faller" (precis samma tema som jag hade i svenska-nationella i nian). Passar mig utmärkt, jag gillar att leka med mörkret när jag fotar.
Om det nu blir så att jag ställer ut så hoppas jag verkligen att ni kommer och tittar (:

Precis hemkommen efter en 50 minuters lång powerwalk. Sjukt skönt, åh vad jag älskar att promenixa, höhö. Hade precis varit och sett Sex And The City 2 med mamma och Anneli, och gick sedan hela vägen hem från stan (papi kom och lämnade Algot så han fick gå han också). Filmen var bra, men jag förundras över hur otroligt.. girly man kan vara! Haha, tänk er mig som Carrie? Eller Charlotte? Jösses. Det hade jag nästan velat se själv! Däremot älskar jag Samantha. Vad säger det om mig?

Imorgon ska jag klippa och färga håret! Ska bli mycket spännande, för jag har ingen aning om hur jag vill ha det. Kanske skulle börja titta på lite frisyrer? Hm. Eller så frågar jag frisören lite om vad hon tycker - fast de brukar oftast inte ha samma smak som jag själv.. njae, vet inte om jag vågar göra det, haha. Jag är löjligt rädd om min lugg, och de brukar inte gilla den så jättemycket.

Anyhow!
Nu ska jag ta mig en härlig dusch, sedan får vi se vad jag gör. Antingen lägger jag mig i sängen och myser, eller så sitter jag här och ugglar. Det förstnämnda låter rätt mycket mer lockande om jag ska vara ärlig.

Här har ni en lista med lite (enligt mig) humörhöjande låtar! Den är fylld med både nya partylåtar, samt gamla klassiker som gör en helt nostalgisk! Jag kommer nog lägga in lite ny musik då och då, men det märker ni ju när jag gör. Härlig lista att ha nu till sommaren, inte sant?

Mycket trevlig kväll igår med fin-fina flickor! Först blev jag och Julia hämtade av Mandie Candie, som körde oss till Stadsparken för en liten trevlig kvällspicknick. Mandie hade med sig en stor korg med både chips, bullar, wienerbröd, saft och choklad i, haha. Så mysigt så! Lite pinsamt bara när hon frågade vad jag och Julia hade med oss, och svaret blev "eeeh... inget..". Det gjorde dock inte så mycket, vi kalasade på Mandies godsaker! Väl i stadsparken försökte vi hitta ett bord vi kunde sätta oss vid, men alla var upptagna av antingen småbarnsfamiljer (VAD gjorde småbarnen där? Klockan var ju långt efter bolibompa!) eller fotbolsspelande ungdomsgäng. Tillslut lyckades vi i alla fall hitta ett - mitt i lekparken. Det fick duga!
Vi hade det jättemysigt där vi satt, mitt ibland skrikande/springande/gungande/klättrande barn. Pratade om allt och ingenting och drog små skämt om Mandies skjorta. Hon slog oss.
Ååh vad jag vill berätta denna komiska händelse om skjortan, men jag är osäker på vilka som läser min blogg - jag vill inte att fel personer ska läsa det.
Vi får helt enkelt lämna den informationen ute!
Efter ett tag träffade vi på Angelica och Liv från som går/gick andra året på Estet Teater. De joinade vår lilla grupp, och jag började genast prata med dem om teatersporten i torsdags. Angelica påstod att treornas "Mac Gywer" var bättre än ettornas! Hur vågar hon? Vi var awesome. Skitbra. Bäst. Så det så!
Sedan fick jag reda på att Liv ska gå om av personliga skäl, så då skulle hon alltså börja i vår klass nästa år. Mycket trevligt! Liv och jag gick i samma teatergrupp för några år sedan, om det skulle vara intressant att veta. Fniss.

Efter att ha varit i Stadsparken i hela 2½ timma så bestämde vi oss för att åka vidare. Vi ville till något ställe där vi kunde vara helt själva, och Mandie kom med den briljanta idén att åka till Hisingstorpskolan - min gamla låg- och mellanstadieskola. Det var bara det att när vi väl kom dit var stället fullt av pubertala 13-15åringar. Det spelades brännboll, och jag såg till och med en moppe så fint parkerad vid hockeyrinken som ligger på skolgården. Åhå - vi var inne i deras revir! Det satt till och med några i skogen, och de tittade farligt på oss när vi gick förbi. Uuuh, läskiga ny-tonåringar. (Säger den oh så världsvana 17åringen...)
Aja, vi var för lata för att åka någon annanstans, så vi gick och letade upp ett litet undanskymt område på skolgården där vi sedan satte oss. Som tur var stod det massa bord där, så vi slapp sitta på marken. Men när vi satt där och såg in i klassrummen som var fyllda med fula teckningar och andra saker som antagligen skulle föreställa någon sorts konst, så kom liksom barnasinnet tillbaka. Jag och Amanda hittade varsin pinne som vi började fäktas med, och bredvid stod Julia och klappade händerna som ett jävla mongo. Sedan körde vi lite riddarspel och brännboll. Snacka om att vi gick in för det - brutala krigsvrål hördes lite då och då från alla tre, och snart hörde vi hur de farliga ny-tonåringarna i skogen började härma oss. Det var alltså sånt man tyckte var kul när man var 14? Att härmas? 3 års skillnad är enormt mycket i den här åldern.
Fast okej. Nu klagar jag på dem - och ändå var det vi som red runt på våra pinn-hästar och lekte krig. Suck.

När vi hade tröttnat på pinnlekar så tog vi fram min iPhone och gick loss till musiken. Mandie sa åt oss att strippa - sagt och gjort! Jag tog upp pinnen igen och dansade (extremt sexigt) runt den, och Julia började åma sig runt en pelare. Mandie tittade lite på henne och utbrast sedan "lite väl tjock kanske..".
Jag och Julia dog.

- HAHA, VAFAN AMANDA!? VADÅ "LITE VÄL TJOCK"!?
- NEJ, ASSÅ, HAHAHA, JAG MENADE PELAREN :(

Sjukt roligt atm. Stackars Julia, haha!

Teatersporten var lyckad, trots att vi inte vann! Jag måste säga att jag tyckte vi var väldigt bra (...enligt mig var vi faktiskt bäst, hihi)! Direkt efter teatersporten gick jag, Matilda och Lovisa ned till stan. Vi satte oss på Bernards uteservering och drack varsin läsk, mycket mysigt. Ganska direkt efter det åkte Lovisa hem, och jag och Matilda gick ensamma runt och strosade på stan. Matilda var seg som en gammal godisbit - hennes reaktionsförmåga var några sekunder efter, och hon verkade hela tiden vara inne i sin egen lilla värld.

- Jag går ned här!
- .....
- Matilda?
- .....
- ...Matilda? Hallå?
- ....va?

Så lät det ungefär hela tiden. Lilla fis. Jag påpekade detta om och om igen och frågade om hon inte skulle åka hem och vila. "...Ah...fast.. ah.. nä, jag.. jag vet inte... det är... ah"
Efter en stund inne på Din Sko lyckades hon i alla fall ta förnuftet till fånga, och beslutade sig för att åka hem.
Då kom istället mami ned till stan och höll mig sällskap. Hon och hennes plånbok, vill säga (nej, förlåt mami). Jag köpte ett par jeansleggins och två skjortor från H&M och ett par shorts, smycken och två lite somrigare blus-liknande saker från JC. Dessutom köpte jag ett par sandaler också, hoho. Om du nu skulle läsa det här mami - så tack!
Efter det stack vi hem, och jag la mig och sov i en timme. Visste att jag var tvungen att gå ut med Algot men hade ingen som helst energi till det, och samtididgt visste jag att om jag la mig ned och sov skulle jag inte vakna förens sent ikväll. Så jag ställde klockan på 19:10 (klockan var då 18:10), och hoppade i säng. Somnade så fort huvudet nådde kudden.
När jag vaknade var jag superpigg! Den lilla tuppluren gjorde verkligen susen (för mig är en timme väldigt lite, då jag ofta brukar sova 3-4 timmar mitt på dagen).



Papi och Jakob skulle till Domnsand och meta, så jag vaknat passade på att ta med mig Algot och gå en runda. Har verkligen ingen aning om hur man går där, så jag valde att helt enkelt följa vägen hela tiden. Solen sken, luften var ljummen, himlen var klarblå och jag skymtade inte ett enda moln, helt underbart! Dessutom hade jag (som alltid) min kära iPod med mig som fyllde mina öron med bra musik.
Efter en halvtimme beslutade jag mig för att svänga in på en liten skogsväg - där skulle jag förmodligen inte stöta på någon, och kunde därmed låta Algot springa fri. Det gillades verkligen! Han hoppade runt som ett litet får, haha. Snart var vi framme vid en stor glänta, som liksom låg som på två stora sandbankar. Långt där nere låg en liten strand, och först tänkte jag gå ned och svalka mig lite i vattnet, men när jag insåg jobbet som skulle krävas för att både ta sig ned och upp för det stora berget av sand så bestämde jag mig för att strunta i det. Algot sprang runt som om han aldrig hade sprungit i hela sitt liv! Man kunde verkligen se hur härligt han tyckte att det var, och det gjorde mig helt varm inombords. Plötsligt var Algot bara borta, och jag tittade mig förvirrat omkring. Det fanns ju inte allt för många ställen att ta vägen, så först trodde jag att han hade sprungit rakt in i skogen. Det hade inte varit roligt. Men nej, när jag vände mig om ser jag hur en får-liknande varelse står och dricker vatten, långt där nedanför sandbankarna.  Hur fan han kom dit på bara några sekunder förvånar mig - det var en bra bit ned, och sanden var djup.
Jag lät honom i vilket fall springa runt i vattnet och svalka av sig riktigt ordentligt innan jag tillslut ropade upp honom. Han flög upp snabb som en raket och smidig som en liten kissemisse, och jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut om jag försökt ta mig upp därifrån, smidig som jag är.
Efter den lilla badturen hade han ännu mer energi i kroppen, så han fick gå lös nästan hela vägen tillbaka.

Fisehunden.

Sitter på mitt livs sista datorkunskapslektion och gör absolut inget vettigt alls.
Igår lämnade jag in kameran och två av mina objektiv för rengörning/lagning (ett av objektiven har pappa så duktig lyckats tappa i marken). Nyss ringde pappa och berättade att det endast var kameran som behövde rengöras, och att objektivet som var sönder inte kunde lagas på plats, utan behövde skickas till Sony. Det kommer antagligen ta ett tag innan jag får tillbaka det, vilket är rätt surt eftersom det är det jag fotar med som mest. Jaja, skönt att få det fixat i alla fall!

Vid ett idag är det teatersport igen, och denna gången tävlar vi mot tvåorna och treorna. Det ska bli spännande, hoho! Ni är välkomna att titta.
Braheteatern klockan ett.


Och ännu en gång måste jag påpeka hur mycket jag gillar Anna Bergendahls nya album Yours Sincerely. Refrängen i låten "The Army" ger mig såna rysningar! Lyssna bara.

Hej finfina läsare, idag är jag glad! Jag är helt utvilad (råkade dock missa en lektion eftersom jag sov till ett, och vi börjar då), det är superfint väder (inte ett enda moln på himlen - här ska fotas!), jag har inget gips (okej, jag tog bort det förra måndagen, men det känns ändå så jävla skönt), jag har fått många fler läsare på bloggen (och mycket fler kommentarer. Tack, det är jättekul!) och det är bara en vecka kvar tills sommarlovet börjar (åh, åh, åh). Dessutom sitter jag och lyssnar på en helt fantastisk låt från Anna Bergendahls nya album "Yours Sincerely". Säga vad man vill om henne och hennes flopp i ESC; hennes nya album är faktiskt riktigt bra. Jag gillar verkligen hennes röst.
Min favorit på skivan, som jag för övrigt sitter och lyssnar på nu, är "Melodramatic Mess". Lägger in den här under så ni också kan lyssna. Så jävla fin.

 

Mycket härlig skoldag idag. Vi hade bara engelska i en halvtimme innan 2:orna i Estet Dans hade föreställning, och eftersom det är dans- och teatervecka denna veckan så var vi fria att gå från lektionen för att titta på den. Direkt efter föreställningen var slut så började svenskan, men det enda vi gjorde var att titta på film. Dock inte vilken film som helst, utan Herkules - disney versionen. Hihi. Awesomeness. Frida och Alice satt och sjöng med i alla låtar, och jag hade nog också gjort det om det inte var för att jag hade ont i huvudet.
Efter svenskan hade vi lång lunch.
Jag och mitt lilla gäng (som består av Lovisa och Matilda) gick och tog man, men jag hann knappt sätta mig innan jag såg 6 armar, vilt viftande i luften samtidigt som någon ropade mitt namn. Det var mina kära kompanjoner Olivia, Matilda och Albin som precis kommit hem från Siesta. Jag galopperade glatt fram till dem och de var snabba med att konstatera att jag inte längre var ett freak (som jag så fint blev kallad av alla när jag hade gips). Vi pratade lite om hur Siesta hade varit, och jag utljöd då och då suckar och "aaw"-ljud av avund.
Sedan galopperade jag tillbaka till Matilda och Lovisa igen.
Lovisa började prata om något som jag inte lyssnade på, och avbröt henne mitt i en mening med att fråga när klassrådet skulle börja. Då blev hon sur och vägrade prata mer. Alls. Istället skrev hon små korta meningar på sin mobil som vi fick läsa. Tönten.
Jag bestämde mig för att mer eller mindre ignorera henne tills dess att hon pratade med mig, men märkte snart att den metoden inte skulle fungera. Då fick jag helt enkelt ta i med hårdhandskarna! Innan klassrådet sprang jag fram till Calle-Micke, vår lärare, och sa att han måste låta Lovisa vara ordförande idag. Han sa att det kunde han ordna.
Nu skulle den lilla tönten allt få, tänkte jag stolt för mig själv.
Men nehenej, hon lyckades slippa genom att hysteriskt skaka på huvudet och (av en anledning jag inte vet) peka på mig.
Så hon fortsatte vara tyst ändå tills lektionen var över. Den jäveln vann!

Vi hade ingen mattelektion idag, så direkt efter stack vi ned till stan, köpte varsin milkshake och satte oss vid hamnkanalen. Trots att det blåste lite kallt så var det mysigt, speciellt med musiken som ljöd från min iPhone.
Efter en stunds tystnad insåg jag plötsligt något hysteriskt roligt (och lite skrämmande). Alla tre satt med armarna i kors över magen och vaggade fram och tillbaka. Fattar ni hur stört det måste ha sett ut för folk som passerade?
Vi såg ut som typiska psykfall.
Sanningen är att det är jag som smittat mina kära kompanjoner med detta! Jag sitter rätt ofta och vaggar fram och tillbaka, och lika ofta sitter jag och skakar på knät. Haha, ni måste tro att jag har något fel i huvudet, men uppenbarligen är det inte huvudet det är fel på eftersom det betéendet har smittat av sig på mina kompisar. Vi är det läskigaste lilla gäng ni någonsin skådat!

Efter att vi druckit upp våra milkshake's följde Lovisa med hem hit en stund eftersom hon ändå skulle vara i stan vid sex. För er som inte vet det så bor Lovisa mitt ute i ingenstans, på ett litet mumindals-liknande ställe som kallas Adelöv, och som ligger drygt en timme från stan.
Vi fotade lite. Hihi.

Min fot är helt läkt! Precis som den ska! :) Läkaren som ringde sa också att det var normalt att det gjorde ont i mjukdelarna i foten/benet, så jag behövde inte oroa mig. ÅH!

Den här har jag suttit och asgarvat åt ett par gånger nu.

1:26 och framåt är BÄST. Haha.

Har varit och röntgat foten idag, nu väntar jag bara på att sjukhuset ska ringa och ge mig besked om hur det ser ut.  Gode Gud. Det får inte vara felläkt.

Har gått runt hela dagen och tänkt på vad som händer om det är det. Hur hela min sommar kommer rasa. Usch. Det har verkligen tagit all min energi, så jag somnade nästan direkt när jag kom hem.

Vaknade tre timmar senare, hysteriskt gråtandes. Jag skojar inte - hela kudden var dyngsur och jag hulkade som en liten flicka som tappat bort sina föräldrar. Det var verkligen sjukt längesen jag vaknade och grät, men varje gång känns det lika konstigt. Det är liksom som en urladdning för hela kroppen, och även om jag precis vaknat ur en tre timmars lång "tupplur" så ville jag bara fortsätta sova. Dock var jag i full gång med att tänka igenom det jag hade drömt.
Min dröm handlade helt enkelt om mig själv och en kille jag var tillsammans med, som jag var sjukt kär i, och som jag också hade ett barn med på typ ett år. Orkar inte förklara allt som hände i drömmen, men den slutar med att killen jag var tillsammans med dör i en bilolycka, och att mitt barn dör av en elektrisk chock!? Dessutom håller alla fast i mig, så jag inte kan springa fram och hjälpa honom. Jag ser bara hur han liksom skakar och skakar av den där jävla strömmen som far genom hans kropp, och hur han blir allt svagare innan han tillslut faller död ned på marken.
Fattar ni paniken. Fattar. Ni. Paniken.
Resten av drömmen bestod av att folk försökte få mig att må bättre, för jag var helt hysteriskt. Grät som om det inte fanns någon morgondag - skrek och slog vilt omkring mig. "De är borta, de är borta!" skrek jag om och om igen.
Så jävla, jävla hemskt.

Ursäkta mig, kära drömtydare - men vad sjutton betyder det här?

För ett kort ögonblick fick jag lite panik och började tänka på om det hade något med framtiden att göra, för av alla sjuka drömmar jag haft så var den här mest realistisk. Visst fanns det en del knäppa inslag, men inte alls lika många som det annars blir.
Det var i vilket fall ytters obehagligt, och jag sitter fortfarande och torkar tårarna som vägrar sluta rinna.

I 6 veckors tid har jag gått och väntat på den här dagen; dagen då jag äntligen blir kvitt mitt gips som så fin prytt foten och benet. Äntligen, idag skulle det bort! Var så jävla, jävla glad när jag satt i bilen på väg till sjukhuset. När jag hoppade genom hela sjukhuset till ortopedmottagningen som låg längst bort. Och när jag sedan lade mig på sängen och gipsteknikern kom in i rummet.
- Hur länge har du haft det?
- 6 veckor nu.
- Då ska det bli skönt att få av det, va?
- Du anar inte.
Han tog fram "borren" som han skulle använde för att öppna gipset med. Först började han förklara hur den fungerade och att det inte var någon fara, men när jag berättade att jag varit där en gång innan och gipsat om så tystnade han och påbörjade borttagningen av gipset.

Mums, vad mysigt det såg ut! Hårigt, svettigt och smalt. Jäkligt sexigt om jag får säga det själv.
"Jag ska bara gå och hämta läkaren, så ska hon bara kolla till foten din."
Medans jag väntade på läkaren låg jag och tänkte på hur skönt det skulle bli att äntligen kunna få gå. Utan dessa jävla kryckor. Utan ett gips som tynger ned och är i vägen hela tiden. Fick jag klartecken av läkaren skulle jag ta mig en promenad så fort jag kom hem.
Tyvärr blev det inte så.
En kvinnlig läkare kom in och började vrida och vända på foten. Och det gjorde ont. Hon tryckte hårt över smalbenet och området där foten varit bruten, och frågade om det smärtade.
Ja, det gjorde det. Där. Och där. Och där med. Aj.
Hon såg fundersam ut och sa att det var konstigt, eftersom det egentligen inte skulle kännas något alls. Foten var alltså inte läkt. Först trodde jag att jag skulle behöva gå ytterligare några veckor med gips, men hon sa att det nog inte skulle behövas. Dock skulle jag behöva kryckorna i alla fall två veckor till, innan jag kunde börja gå helt utan dem. Aja, det var ju tråkigt men det kunde varit värre!


Nu ringde mamma och sa att läkaren ville ha en tid med mig imorgon bitti så de kunde röntga min fot. Risken finns att den läkt fel.
Då tar jag fan livet av mig.
Hela min sommar kommer vara förstörd då.
Hela min jävla sommar.


Ber till Gud att det inte läkt fel.

Fick för några timmar sedan reda på att en killkompis dött i en bilolycka. Det känns så jävla konstigt. Så jävla sjukt.
Han hann inte fylla 17.

Gick in på hans facebook för att skriva att det var ett tag sedan jag hörde av honom, och ser massa logginlägg om hur saknad han är och hur folk tänker på honom. Fattar ingenting. Går in och kollar på hans fotoalbum, och hittar bilder där folk skrivit minnen de har med honom, och sedan avslutar med "r.i.p". Får panik och skrivet ett logginlägg där jag frågar vad sjutton som har hänt, om det är något jäkla skämt. Får svar en stund senare av hans bästa kompis som skriver att han omkom i en bilolycka den 26:e mars.

R.I.P Jonathan.