Det är alltid den
som älskar mest
som hamnar i underläge

Det är alltid den
som visar mest
som sedan dör

Så försök förstå mig när
huden du kysser
är kall

för jag har redan dött en gång

Så ligger du uppe klockan tre en fredagsnatt utan en enda droppe alkohol i blodet.

Din mun vid mitt sköte, en blomma tar fart
kittlande
Blomsteräng, skymtar inga moln
En akt,
Något växer, något gror
vi förenas
Och så plötsligt
Plötsligt
Solen ler och jag ler tillbaka bredare

Finn ett fel. När ska dom gå in och ha sex?

För jag har för fan pollen
och vem vill ha en blomma mellan benen
okej, det är sant att den växer men det är inte talan om förening
för jag kanske är snustorr eller så är den jävligt liten (eller som vissa män säger, den där kvinnan hade verkligen en stor slida…
….)

så får man kanske, kanske om man har tur en fet orgasm
visst, det är riktigt gött, men det är ingen sol som ler
dessutom knullar jag sällan när det är fint väder
då vill man ju bada, inte svalka sig i en svettig kropp

och det heter inte sköte, så osexigt, fult namn
fitta kanske inte heller är så snyggt
skulle lika gärna vara namnet för portmonnä på finska
snippa låter också fult
och feministerna (som egentligen inte är feminister)
dom blir ju arga när man säger snippa
för snippa låter ju nästan som snopp
(fast man kan ju faktiskt hugga av männens snoppar så blir det nästan som en snippa)

Bästa raggningsrepliken: Ska vi knulla?

Jag är trött på att det inte är samma stad
att det lika väl kunde vara ett annat land
Jag är så jävla trött på att längta
och veta att det handlar om både tid och pengar
och samtidigt tänka
att vem fan bryr sig om tid och pengar när det handlar om dig?

Jag är så trött på att det inte är samma stad
Att ringa och fråga om vi ska ta en promenad
eller om du ska komma över och se på film
eller kanske dricka te
(fast jag egentligen inte tycker om det
men det låter så bra)
är meningslöst
eftersom jag redan vet
att det inte går

För det kunde lika väl ha varit ett annat land


Och jag är så trött på att jag inte är där och att du inte är här och att jag inte vet vad jag är mest trött på
Och jag är så förbannat trött på att det inte är samma stad
Att det lika väl kunde ha varit ett annat land.





Men det är jag är mest trött på
Är att det bara handlar om en annan stad
i samma
jävla
land

och jag vet att känslor inte sitter i hjärtat

(det lärde jag mig för längesedan)

men visst är det där som sorg känns

visst är det där som glädje känns

och visst dunkar det lite extra hårt

när du ligger här bredvid

..och vet du vad
ibland hatar -verkligen hatar- jag dig
ja
för det mesta, faktiskt.
i princip alltid nu för tiden

och vet du vad
ibland önskar jag att du inte fanns
och den önskan hörs allt oftare inuti mitt huvud
innan brukade jag önska att du blev normal, men det är uppenbarligen något som inte är möjligt
så nu önskar jag istället att du inte fanns
eller att jag inte fanns

och vet du vad
så ska det inte vara

men vet du vad
jag bryr mig inte



jag är så jävla trött på det här.

I morse, ganska direkt efter mitt morgon-inlägg, tog jag fram hårfönen för att torka mitt hår som stod åt alla håll efter morgonens dusch. Jag kanske inte behöver säga att det låter en hel del när man fönar håret - för jag antar att ni redan är rätt medvetna om det.
I alla fall. När jag var färdig och hade stängt av fönen så surrade det grymt mycket i ena örat. Och det slutade inte.
Det var inget sånt där pip som man kan höra någon gång ibland, utan det verkligen surrade. Grymt obehagligt eftersom det annars var helt tyst i hela huset.
Efter en kvart började jag få lite panik. Tänk om jag seriöst hade fått tinnitus? Visst, det var kanske en lite löjlig reaktion med tanke på att det bara gått en kvart, men saken är den att jag har tänkt en del på det där. Jag vet t.ex inte hur många hörlurar jag sprängt p.g.a för hög ljudvolym.
Så - om jag nu faktiskt hade fått tinnitus - skulle jag aldrig på uppleva fullständig tystnad igen då? Panik igen.
Så slog det mig hur mycket jag faktiskt underskattat den. Ja, tystnaden alltså. Sen jag fick min första iPod - vilket är några år tillbaka - så har jag haft musik i öronen non stop. Till skolan, i skolan, hem från skolan, när jag kommer hem från skolan sätter jag på musik på datorn, sedan går jag kanske ut med Algot - och då är självklart min musikspelande kompis med, efter det så..
Ja, ni fattar ju.
Jag har verkligen inte haft tid att bara sätta mig ned och lyssna på tystnaden, som jag faktiskt älskade att göra innan. En av de bästa sakerna jag vet är att gå ut på kvällarna, men nu har jag som sagt iPoden med mig. Innan brukade jag ofta sätta mig ned någonstans och bara njuta av hur tystnad faktiskt kan ha så fruktansvärt mycket att säga (och det är rätt häftigt ändå, att något som egentligen inte finns kan ha så mycket att säga).
Yeah, go ahead, call me weirdo. Jag fattar att jag måste låta rätt löjlig.
Jag är rätt löjlig ibland.
Men det är okej.

Efter en kvart började det dock avta, och ytterligare en halvtimme senare var det helt borta.
Det var med andra ord inte värre än så.

But still. Det fick mig verkligen att tänka till.
Kanske borde jag ta vara på tystnaden lite bättre.

Mörkret gör mig inte blind.
Det får mig att se saker
Får mig att känna saker
som dagsljuset lyckas gömma
Skjuta undan de lite tyngre tankar och känslor, för att sedan låta natten ta hand om dem.

Tystnaden gör mig inte nervös
Den ger mig tid och får mig lugn
Ensamheten gör mig inte rädd
Den ger mig mod till att vara mig själv
Mörkeret gör mig inte blind
Det får mig att våga öppna ögonen

Natten är min fristad.

Hemma idag pga. feber.
Men imorgon går jag till skolan även om den fortfarande sitter i; jag tänker inte vara hemma.

Sitter och är sur på många saker.
Jag är så sjukt sur på folk som jag inte förstår mig på. Som hör av sig när det passar dem och inte svarar när jag sedan behöver någon att prata med. Jag är sur på min pappa som började gorma så fort han kom hem. Jag är sur på min bror som.. tja, säg något han inte gör.
Jag är sur på att jag gråter allt för lätt nu för tiden. Det behövs inte mycket för att det ska brista och antingen gräver jag ner mig i min säng eller så sticker ut kommer inte tillbaka förens jag lugnat ner mig, och det brukar ta ett tag.
Jag är sur för att det inte känns som om det finns folk som bryr sig - och jag är sur på mig själv för att jag vet att det absolut inte är sant.
Jag är sur för att jag bara skriver om ensamhet och kyla nu för tiden.
Jag är sur för att hösten inte svarade på det brev jag skrev.

Kära höst
det börjar bli för många texter om ensamhet


Ibland kan du vara både fin och mysig
och du ger löven varma färger
så att vi inte ska frysa lika mycket
när det regnar

det är snällt av dig
men ibland räcker det inte

Och när det inte räcker
när jag faktiskt fryser
då hatar jag dig

för då får du mig att känna mig så fruktansvärt ensam
som om det bara är jag i hela världen som ligger
ensam i sin 90 centimeters breda säng
och fryser
och tittar på regnet
och på löven som ligger döda på marken
men glömmer bort färgerna

och min iPod sjunger "det här är en dag att bli kär på"
och jag vill bara kräkas

ja
då hatar jag dig


så snälla Höst
försök lite extra
ansträng dig ännu lite till
för min skull
jag vet nog att du kan

det börjar bli för många texter om ensamhet

MVH
Mig

Jag fattar verkligen inte. Min hund blir bara finare och finare för varje dag som går.
Det är säkert det nya fodret han har fått som gör honom så otroligt fin. Ja, det kan det säkert vara. Fodret.

Jag älskar dig. Jag älskar dig så det gör ont i hela kroppen så fort jag tänker på att det kommer komma en dag då jag plötsligt kommer tvingas leva utan dig. Det gör så satans ont. Som att mista personen du älskar mest av allt, bara att det är en hund istället för en människa.
Min fina, älskade, underbara vän. Den enda i världen som aldrig skulle såra eller skada mig med mening.
Och det går inte att ha en helt genomrutten dag, för när man kommer hem och ser dig hoppa av glädje och med svansen viftandes som om den skulle ramla av vilken sekund som helst - då går det inte att vara sur.

Och tack, för att du låter mig torka tårarna mot din päls.

Och tack, för att du är den finaste killen som finns.

 

Min fina, älskade, underbara vän.
Gud vad jag älskar dig.

 

 

Jag skulle vilja skriva en dikt om dig.

Men inte en såndär om
hur ditt hår doftar
om hur mysig din röst låter när du är nyvaken
om hur du gör mig knäsvag bara genom att titta på mig

utan en såndär om

hur galet, jobbigt svartsjuk du kan bli
om hur du smaskar när du äter
och alltid snor allt täcke

och om hur mycket jag älskar det


Jag skulle vilja skriva om dig i min dagbok
om de gånger du sover över
om de gånger du överraskar mig med tända ljus
om de morgnar vi vaknat tillsammans
och om de nätter vi spenderar tillsammans
och sedan somnar, tätt ihopslingrade
och om hur jag älskar det

Jag skulle vilja visa dig för alla, visa upp dig
som ett förstapris
Men det går inte
för jag har inte vunnit dig än


Så istället skriver jag dikter om
hur tom min säng känns
och hur det konstigt nog kan kännas som minusgrader under täcket
bara för att man inte har någon att dela det med
hur jag längtar efter någon som jag inte ens vet existerar
och hur jag kallar denna någon för "dig"

för jag tänker att kanske
kanske
kanske finns det någon som känner sig träffad