Igår var den jobbigaste dagen på länge.
Och jag undrar hur länge det kommer ta innan den är bortglömd, eller i alla fall lagd åt sidan.  

Dagar man bara vill glömma.
Vi har alla upplevt minst en.

Jag hatar att bråka med min familj, men dom verkar gilla det, hur sjukt det än låter. Det är lätt att vara vuxen. För vuxna har alltid rätt, eller hur..?




Jag tänker inte öppna mig. Jag tänker inte berätta hur jag känner, eller varför jag gör det. Jag tänker inte berätta vad vi bråkar om, eller varför. Jag tänker inte berätta vad som händer. Och jag tänker inte, på något sätt, ta emot någon sympati ifrån er som ändå råkar veta.

Men - är det då rättvist att säga att man mår skit?