Jul, jul, jul.

Kommer ni ihåg?

4-5 år. Vi hade skrivit en lång julklappslista, där i princip alla sakerna var ifrån BR. Flera veckor innan jul började mamma att tjata. "Nu är det snart jul! Snart kommer tomten, vad har ni önskat er? Nu får ni vara snälla!"

Ju närmare julen kom destå ivrigare blev mammas tjat. "Nu är det bara några dagar kvar! Har ni skickat iväg era listor? Ojojoj, snart kommer han hit!" Vi älskade det, jag och Jakob.

Lussebullar, pepparkakor, julgodis.. oj vad vi kämpade. Pirret i magen som bara växte ju närmare julafton kom. Hat-kärleken till Tomten. Jag ville ha paketen, men det fick gärna gå snabbt. Tomten skulle komma, ge paketen, och sedan gå. Varför jag var rädd kommer jag inte ihåg. Kanske blev allt prat om honom lite för mycket? Och det underlättade ju inte att han såg ut som han gjorde heller.Jakob var nog lite tuffare av sig.

Familjen Silfvers pepparkakshusbakning (jösses vilket krångligt ord) är något jag aldrig glömmer. Alltid blev det fel. Mamma som desperat försökte få till ett fint och traditionellt pepparkakshus, och Jakob och jag som bara åt upp godiset och glasyren. Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på mamma som med lite halv-panik i rösten frågade vem som hade ätit upp hälften av alla non stop's. Men vi fick faktiskt alltid till det, tillslut. Pepparkakshuset blev färdigt. Mamma kunde lugna sig. Nu var det klart. På julafton slog vi alltid sönder det med pappas hammare, sedan åt vi upp det. Tråkigt nog hade både Jakob och jag gått och nallat av det då och då, så det var inte mycket kvar av det.

Kvällen innan julafton åt vi gröt. Det var väldigt pirrigt. Vi pratade om Tomten och alla pakter vi -förhoppningsvis- skulle få. Sedan klädde vi granen. Vi hade alla möjliga figurer. Saker jag och Jakob gjort på dagis, änglar, tomtar, polkagrisstänger, olika sortes julkulor.. Mamma hade köpt julkulor i papp, eftersom jag alltid lyckades ta sönder de i glas. Mina favoriter var de guldiga änglarna. Var och en utav dom spelade ett instument, och mina två favoritänglar spelade fiol och flöjt, haha. I toppen hade vi antingen en ängel eller en guldstjärna.

Sedan var det läggdags. Eller nej, först var det dags att sätta ut gröten som Tomten skulle få när han kom. En mycket viktigt tradition. 

Oj vad svårt det var att somna. Det gick verkligen inte. Pirret i magen bara växte, och jag var inte alls trött. Det ryckte i benen. Men tillslut lyckades jag iallafall somna.

Jakob vaknade alltid först. Han kom in till mig och la sig i min säng och viskade "Emma, tåmte ha valit hä! kåm så titta vej i tlappen!" (Min kära bror kunde inte säga "r")

Så satte vi oss i trappen och kikade ner. Och där låg dom. Paketen. Vi vågade inte gå ner själva, så vi satt alltid kvar en stund i trappan och pratade och fnissade. Sedan sprang vi upp och väckte mamma och pappa, och sen gick vi alla ner tillsammans. Lyckan var obeskrivlig. Pirret i magen hade exploderat, och la sig inte förens några dagar efter julafton.