Idag har varit en bra dag. Lite jobbig natt dock, men jag överlever.

Vaknade vid 11. Duschade, åt frukost osv. Ulle tog med sig Alva och Alicia ovh kom och fikade hos oss. Haha, det finns verkligen inga sötare ungar än mina små kusiner. Alicia sprang runt och jagade Jakob och Alva dansade till musiken som spelades. Såg dock mest ut som någon slags fylledans, vilket mamma var snabb med att kommentera. "FYLLEHUND, FYLLEHUND, FYLLEHUUUUND!"

De åkte hem efter en timme ungefär, och då åkte jag, mami, papi och Jakob upp till A6, åt på Soya, kollade böcker på bokia, och köpte kläder till mig. Hähä, jag är glad. Har fått jättemycket saker utav mami denna månaden, så mycket att jag har faktiskt dåligt samvete. Tack mami, jag älskar dig!

Efter detta åkte vi hem. Jag gick ut med Algot, för att sedan bege mig till Amanda, som skulle med till Kajfalk (som egentligen heter Rebecca Kajfalk). Vi hade supermysigt! Satt i Kajfalks soffa, pratade och åt skumtomtar, marabou och nachochips. Vi hade väl sånt där typiskt tjejsnack; allt från saker vi störde oss på, till saker vi hade varit med om, osv, osv. (Och jag fick en Kim Possible signlar till mobilen, waha!)
Kajfalks mobil ringde, och vi konstaterade på hennes sätt att svara att det var hennes mamma.
Vi började prata om våra föräldrar, och hur ofta dom ringer.
Min kära far, till exempel, brukar ringa mig när jag är med kompisar, och fråga mig hur jag mår och vad jag gör. (?)
Amanda berättade att hennes föräldrar aldrig ringer för att kolla vart hon är.
Amanda:
"Ja, alltså. Jag kan vara borta en hel natt, och sen när jag kommer hem nästa dag undrar min mamma vart jag sov inatt, och varför jag inte ringde. Jag menar, vafan? Ja, hej, våldtagna och nerslagna Amanda ska lirka upp telefonen och ringa hem, inte hennes mamma."


Efter ett tag, ungefär en halvtimme innan jag skulle hem, kom vi in på temat - som jag älskar att prata om sena kvällar - "det övernaturliga". (Hahaha)
Amanda och Kajfalk var rädda som fan, medans jag mest tog det med ett leende.
Det är en grej jag har. Jag blir inte rädd. Aldrig. Det är faktiskt rätt tråkigt, och jobbigt.
Sedan ringde min papi, och jag sa att han skulle hämta mig vid stallet, ca 500 meter ifrån Kajfalks hus. 
- Vi  följer dig, Emma, sa Kajfalk.
- Det gör vi inte alls det, sa Amanda som satt hopkurad i soffan.
- Hon kan ju inte gå själv!? Det är ju skitmörkt!
- JA, PRECIS! JAG TÄNKER INTE GÅ UT!

Det slutade med att Kajfalk vann, och vi började klä på oss ytterkläderna. Jag, som jag nämnde innan, har väldigt svårt för att bli rädd, och jag är absolut inte mörkrädd, så för mig hade det inte spelat någon roll om jag hade behövt gå själv, men det var väldigt kul att se Kajfalks och Amandas skrämda ansikten när vi klev ut genom ytterdörren, in till den ljumma men regniga kvällen.
Det var riktigt underhållande att se dessa två vettskrämda små flickor hålla hårt om varandra samtidigt som de hela tiden tittade sig omkring för at försäkra sig om att ingen läskig gubbe följde efter oss.
Efter vi hade gått igenom en rondell hade vi snart en kolsvart hage på våran vänstra sida, och en gammal, mörk gård på våran högra. Jag kunde nästan höra Amandas och Kajfalks hjärtan slog i 120.
Amanda: Asså fyfan! Tänk er att det kommer en man springandes mot oss i hagen.. fy helvete
Jag: Men. Vänd på det. Tänk dig att mannen är naken.
Amanda: WOW, nu känns det verkligen MYCKET bättre! En naken psykopat kommer och trycker sitt kön emot mig för att sedan jucka ihjäl mig! TACK EMMA!

Jag bara garvade, och såg att en bil var påväg emot oss.
Jag: Åh, där är min pappa!
Amanda: Hur vet du det!? Va!?
Jag: Det är min pappa.
Amanda: Okej, lyssna här. Om den där bilen INTE är svart, som din pappas...; åt vilket håll springer vi?

Det var min pappa, som inte bara fick skjutsa hem mig, utan två livrädda 92-tjejer, som bara skulle 500 meter.