Människor förändras.
Inte alltid positivt. Inte alltid märkbart. Men vi förändras, och det kommer vi fortsätta göra sålänge vi lever
Vad säger våra nära och kära om att vi sakta men säkert börja förändras? Inte till helt nya människor, bara en annan version av vårat tidigare jag.
Kan de acceptera det? Eller vill de att man ska fortsätta tycka, tänka och vara som man alltid har varit? Och isåfall, hur skulle det se ut?
Om vi aldrig mognade, om vi aldrig ändrade åsikter eller såg saker på andra sätt?

En lite nyare du börjar ta form. Sätter att tänka, resonera och lösa saker blir bredare. Det är vad som händer när vi blir äldre. Vi är unga, och vi växer. Men sen? Vad händer när vi vuxit klart? Kommer vi stanna då, och förbli dom vi är vid just den tidpunkten?
Klockan slutar aldrig ticka, tiden slutar aldrig gå. Vi slutar aldrig att förändras.
Det kanske också är anledningen till att vi byter vänner. Eller.., byter och byter. Men vi umgås minde och mindre med folk vi kanske känt väldigt länge, eller en gång varit bästa vänner med, samtidigt som vi skaffar oss nya. För vi förändras.

Vad fick mig att sätta med ner och skriva detta? Vad vill jag ha ut utav det?
Mitt svar på båda frågorna är; jag vet inte.

Tiden går, människor förändras. Inte till helt nya människor, bara en annan version av deras tidigare jag.
Plötsligt kanske inte fotbollsträningarna är lika roliga, eller TV:n lika lockande. Blont hår färgas svart, brunt hår blir blont. Långt hår blir kort, en ny stil börja ta form. Nya intressen, kanske lite nya beteenden. Men vi är fortfarande, och kommer alltid att vara oss själva, vi blir aldrig någon ny. Grunderna till vilka vi är sitter hårt, och tänker inte släppa taget.