Det här inlägget tillägnas helt min hund Algot - för att han är så himla bra.

Jag har helt seriöst världens bästa hund.
Han är varken klok eller jättelydig,  och han är inte den där typen som lägger sig tätt emot dig och bara myset, men han är så jäkla bäst.
Det finns ingen snällare hund. Han gör och har aldrig gjort en fluga förnär.
Mina småkusiner på 1-3 år får göra precis vad de vill med honom utan att han biter eller morrar. Han bara går därifrån om dom är jobbiga.
Han stänger dörrar och plockar upp saker som vi tappar, inte för att vara snäll, utan för att han vet att han får godis då, men vem bryr sig?
Sättet han hälsar en välkommen hem, om så bara efter en skoldag.
Pussarna man får, som man egentligen inte vill ha eftersom han luktar illa i munnen.
Hur han oförstående vrider på huvudet när man pratar med honom.
Hur han lägger huvudet i knät när han vill något.
Hur han hämtar kopplet när han vill gå ut.
Hur han står och gräver - i flera minuter - i matskålen innan vi fyller på.
Hur han hoppar upp bredvid i sängen och gosar ner sig, med ryggen mot benen.
Hur han vickar överdrivet på rumpan när han går. Familjens lilla bög.

Hur han kom in i mitt liv när jag hade det svårt, och hur han faktiskt gjorde det lite, lite bättre. (Han fick faktiskt sitt namn pga. det. Algot. Allt-gott.) Men den lilla skillnaden var stor och betydde mycket.