Precis hemkommen från en mysig eftermiddag med Bell! Fika på Kaffebönan och sedan bio, Män som hatar kvinnor såg vi. Det var något utav det bästa men vidrigaste jag har sett. Stackars Bell hängde inte riktigt med någonstans i filmen, och jag fick förklara slutet för henne ett par gånger, men hon förstod ändå inte. Den är klart sevärd i vilket fall, och det är en sån film som man ser på bio, så gör er själva en tjänst och lägg en hundring på den istället för att ladda ner första bästa.

Vill ni veta en sak? En jävligt konstig sak, faktiskt.
Jag blir så himla lycklig av bio. Det låter som om jag är världens filmtönt, vars enda lycka här i livet är att titta på film, men så är det inte. Jag ser aldrig på varken TV eller film, för er som undrar.
Nej, det är bara känslan. Den känslan som kan komma i mitten av filmen. Jag vet inte varför eller varifrån den kommer, men helt plötsligt sprids ett väldigt lyckorus inom mig, och som i en film spelas lyckliga minnen upp i mitt huvud. Jag vet inte varför, som sagt. Den bara kommer.
Och när filmen är slut. Eftersnacket mellan biobesökarna som startar så fort eftertexten börjat rulla på filmduken. Om hur bra/dålig filmen var. Några kommenterar tabbar de lagt märke till, andra är helt exahalterade - som små barn på julafton.
Och när du kommer ut i den ljumma vårkvällen, eller den kyliga vinternatten och drar ett ljupt andetag, och bara ler.
Då kommer det där lyckoruset. Det där  helt konstiga.. lyckoruset. Varför?
Som får mig att skita i att ringa efter skjuts, eller att ens titta åt busstidstabellen. Jag går hem. Hur mörkt eller kallt det än är.  90 minuters lyckorus, hela vägen hem till mig.