Jag vet inte vart den kom ifrån, men nu sitter jag här med världens ångest.
Alla de där tankarna som inte får tänkas kommer upp i huvudet, och jag mår verkligen dåligt av det.


Jag är fortfarande rätt skakad efter gårdagen ("jag gjorde det"), så det behövdes inte jättemycket för att jag skulle bryta ihop ännu en gång idag.
Jag har skrivit om det förutom, men det är så fruktansvärt jobbigt. Min bror är så jävla taskig mot mig. Han är verkligen taskig. Hans mål är att såra mig så mycket som möjligt. Jag kan inte undgå från att tycka att det är rätt vrickat. Är man helt rätt i huvudet om man tänker så?
De sakerna han säger sårar mig egentligen inte, för han har sjunkt så fruktansvärt mycket i mina ögon de senaste åtta månaderna att det han säger inte har någon betydelse. Men det är rätt påfrestande att bli bemött som jag blir så fort jag möter honom. När jag säger "hej" svarar han "käften, äckel", när jag frågar vad han lagar för mat svarar han "skit i det du, jävla fitta". När jag frågar honom varför han säger så svarar han att jag kan dra åt helvete. När jag märker att han snott mina saker, och lugnt förklarar att han får låna dem om han frågar, svarar han...
Ja. Ni fattar ju grejen. Det händer att jag säger ifrån, men då fortsätter han bara ännu mer, och ska jag vara ärlig låter jag det hellre vara då. Jag orkar inte höra mer skit, det räcker som det är.
"Fan vad vuxet du beter dig, Emma! Så jävla vuxen ska du vara jämt, äckel."

Ja du, Jakob. Bra att någon utav oss gör det i alla fall.


Idag bröt jag i vilket fall ihop, för jag orkar verkligen inte mer. Jag orkar inte. Jag får jämt svälja all ilska och låta den gå, och det kan inte vara bra - för jag mår verkligen dåligt. Och om det här fortsätter kan jag inte stå för konsekvenserna kan jag bara säga.
Så jag stod och halv-grät nere i köket och försökte desperat förklara för pappa att detta måste få ett slut, innan jag.. ja.

Pappa sa att han mycket väl var medveten om Jakobs attitydproblem.
- Men varför gör ni inget då? Ni låter ju honom vräka ur sig allt det där även om ni står precis bredvid!
Han förklarade att det inte gick att prata med Jakob. (No shit, sherlock)
Han skulle prata med mamma när hon kom hem och så skulle de sätta sig och prata.
Grejen är att jag antagligen kommer sitta med. Jakob också.

Min bror har en förmåga att ljuga mina föräldrar rakt upp i ansiktet. Och jag blir alltid lika provocerad när han gör det, så ibland kanske det t.o.m verkar som det är jag som ljuger när jag försöker förklara att så var/är inte läget.

Aja. Detta måste lösas. Jag tänker inte, inte, inte ta detta mer. Inte från någon. Inte nu. Inte någonsin igen.
Och jag bryr mig inte ett piss om att jag säljer ut min bror här, för just nu kan han faktiskt få ta det.