En febrig Emma Silfver är nog något utav det jobbigaste som finns. Jag blir verkligen så gnällig och superfrustrerad över minsta lilla sak. För att tårarna ska komma kan det kan räcka med att jag t.e.x är törstig, och kommer på att jag glömt min Lokaflaska inne i badrummet. Så var fallet igår. Ett utav fallen, i vilket fall. Senare låg jag och tänkte på att sommaren snart är slut. Och vad kommer efter sommaren?
Precis; höst.
Då började jag gråta.

Det här har varit den bästa sommaren i mitt liv, jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Jag vill inte att det ska bli kallt. Jag vill inte att löven ska bli gula eller röda, och jag vill inte att de ska släppa från träden. Jag vill inte att det ska bli mörkt - jag har vant mig vid ljuset; jag vill ha kvar det.
  Ni måste se mig som världens pessimist, för allt det där jag nyss skrev kan vändas och ses som jättemysigt., jag vet det. Men egentligen handlar det inte om vad som händer när det är höst, det är bara hösten i sig som jag föraktar.
De senaste fyra åren har hösten bara betytt depression för mig.
Det är då skolan har börjat, då stressen har kommit, då självförtroendet rasat, då mörkret och tystnaden har gett tankarna eget liv och låtit dem skena iväg totalt - och de i sin tur har fått mig att skada mig själv, både fysiskt och psykiskt.



Jag vet att det är annorlunda nu. Jag börjar ettan nu. Ny skola, ny klass. En omstart. Jag vet det.
Men jag är så sjukt rädd för den där depressionen ska riva tag i mig och dra ner mig i det där svarta hålet jag suttit fast i så jävla många gånger tidigare.
Helvete.