Detta inlägget är tillägnat mina älskade vänner.



Jag satt och tänkte på det idag - när vi satt vid Felicias köksbord och skrattade åt youtube-klipp -; hur mycket jag kommer sakna den här tiden.
Jag kommer sakna den något fruktansvärt.

När vi går skilda vägar; när vi flyttar, när vi börjar våra nya liv.
När det inte bara är att fråga om man ska fika en stund efter skolan, eller ringa en lördagskväll och fråga om om man ska träffas.
När det inte är det här självklara; att man vet att ni finns bara 10 minuter bort om det skulle vara något.

Jag sitter och tänker på hur sjukt roligt vi har haft det, hur mycket ni har betytt - och fortfarande betyer - för mig. Om ni inte vet det så är det för att jag inte har varit tydlig nog att visa det, och i så fall - förlåt mig.
Jag älskar er. Jag älskar att samtidigt som vi är så olika allihop så är vi liksom ändå.. en självklarhet.

Jag kommer aldrig glömma de här åren jag haft med er. Men det är inte slut än, eller hur? Vi har fortfarande några år kvar innan vi går ut gymnasiet, börjar flytta, plugga vidare och/eller skaffar jobb och får mindre och mindre tid att ses. För.. så kommer det att bli.

Jag bara hoppas att ni har uppskattat detta lika mycket som jag har gjort.
Men som sagt, det är inte slut än!