Det är den 26:e september. Klockan är 00:32, och jag sitter själv i mitt rum och funderar på att släcka taklampan - den förstör känslan.

Eller.. vilken känsla? Känslan av ensamhet som kommer slingrandes som en anaconda och lindar sig runt halsen? Kväver sitt offer.

Den känslan?

Jag ska nog låta lampan vara tänd ändå.
Eller så släcker jag den och tänder några ljus istället.

Jag vet inte vad det är, men jag får nästan lite panik såna här nätter.
När jag inte har någon att prata med, och då menar jag inte nödvändigtvis face to face eller i telefon.
Jag har egentligen inte funderat mer på varför det är såhär men nu när jag gör det så undrar jag om det inte hör ihop med mitt - inte helt problemfria - förflutna, då varje stund av ensamhet var ett rent helvete. Så fort jag lämnades ensam kom de där förbjudna tankarna krypande.
Och den där fruktansvärda huvudvärken. Som om varje ord jag tänkte var en vass sten som någon släppte över mig, lät den falla rakt ner i mina känsliga tankebanor.

Vad detta handlar om spelar ingen roll. Ni som står nära mig vet - och det räcker.

....