Jag satt vid bordet och åt, och helt plötsligt hoppar hon ner från stolen på andra sidan av bordet och ställer sig precis vid mig. Sedan får hon ett väldigt konstigt ansiktsuttryck, typ; "Nu gick någonting väldigt snett", och i nästa sekund lägger hon världens jävla brakare. Trodde ungen sket ner sig.

Hon sken upp. "Nejmen Emma! Nu kom det bajs!"

Åh. Just det.

Jag tar henne som en tidning under armen och går till toaletten, där jag stället ner henne på golvet.

Åhnej.

Där är det där ansiktsuttrycket igen.

"Ja nu kissade jag också!"

Bra jobbat! Jag menar, när man ändå har skitit ner sig, varför inte lätta på tryck nummer 2 också?

Perfect.

Ni som står mig närmast vet hur jäääävla känslig jag är mot bebisbajs osv, osv. När jag drog av henne byxorna (bara en riktigt sjuk person skulle kommentera den raden) så kände jag nästan hur min mages innehåll kröp upp i halsen på mig, men jag lyckades tänka på annat och fick av henne alla kläder. Då plötsligt började hon storgråta, eftersom det sved på hennes ben. Stackars liten. Fick tvinga in henne i duschen och duscha av henne. Det enda hon gjorde var att gallskrika "INTE HÅRET, INTE HÅRET". Funderade ett tag på att doppa hennes huvud i toaletten istället, det borde få tyst på henne.

Men nej, det gjorde jag såklart inte. Eftersom hon vägrade sammarbeta med mig, och nu hade bestämt sig för att ställa sig längst in i duschen och inte komma ut, fick jag med hjälp av en handduk och torra kläder locka ut henne. Jag var för lat för att ta av mig strumporna och hämta henne, och jag var för lat för att bli blöt.

Det funkade iallafall.

Vi satte oss i soffan och hon var äntligen tyst. Precis då kom Ulle, och Alicia åkte hem. Dock halvnaken och med de nerbajsade byxorna i en plastpåse.

Störd och glad som vanligt!

Drack upp all jucie, åt upp min mat, sket ner sig och påpekade mina för henne gigantiska bröst. Jodå, jag älskar henne.