Jag har varit nervös hela dagen. Eller, ja, ändå sedan Hanna tittade på mig med glädje i blicken och sa att hon kom in på Jing. Hon hade fått brevet idag.
Jag fick en klump i magen.

Det senaste året har jag fått plugga som en idiot. Jag är duktig i skolan, har lätt för att lära mig saker och så, men pga. privata problem har de senaste tre åren varit ett helvete för mig, och det har synts på mina betyg.
Förutom i svenska, bild och engelska, som är mina starka ämnen, så har det bara dalat.

Stress.
Mer stress.
Plugg.
Hinner inte, fan.
Mer plugg.
Stress.
Hinner inte.
Jag gör det imorgon.
Mer läxor.
Stress.

Så jag bröt ihop. Fullständigt. Sket i precis allt. Skolkade, sket i läxorna. Låg hemma i min säng och stirra blint upp i taket. Försökte att tömma mig själv på all stress och elände. Det gick bra ändå tills mamma och pappa kom hem och frågade om jag varit i skolan, och jag förstod att jag bara hade gjort saken värre. Ännu mer att ta igen.
I början ljög jag, sa att jag varit i skolan.
Men sedan orkade jag inte mer.

- Har du varit i skolan idag?
- Nej.

Det vilade någon magiskt över ordet "nej" just då, för i samma sekund som jag uttalat ordet bröt helvetet lös.
Varje gång.

Och det gjorde inte saken värre. Istället för det stöd jag då behövde fick jag höra de saker som jag redan tyst viskat till mig själv så många gånger, med en röst fylld utav hat.
Jag hatade mig själv.
Hatade.
Och de gjorde det inte bättre.
Skolan gjorde det inte bättre.

Usch. Jag mår dåligt bara utav att skriva detta. Det är så mycket ni inte vet.
Men jag har mått dåligt. Riktigt dåligt.

Jag såg hur mina betyg skönk, såg hur jag, som alltid varit bra i skolan, kom längre och längre ifrån allt. Inte hängde med. Jag vet inte om ni förstår vilken panik jag har haft.
Men jag fortsatte att skita i allt. "Det är ingen idé." Den meningen gick som på repeat inne i mitt huvud.
 "Du har redan sabbat det, Emma. Du är en jävla idiot. En äcklig, korkad, jävla idiot. Du är inte värd ett skit. Det är som de säger."

Vi gick på möte efter möte i skolan. Lärarna var oroliga för mig;  sa att de inte förstod varför det var som det var. Jag sa inget. Öppnade inte en sida i boken alla ville läsa. Den fick förbli oläst.
Jag ville inte ha deras hjälp. De brydde sig säkert inte ens.
Jag sa att jag skulle sluta skolka, ta tag i saker och komma igång nu. Fixa det här.
Sedan blundade jag.

Jag gick inte till skolan nästa dag.


Nu orkar jag inte skriva mer, det är sjukt jobbigt att dra upp det här. För det som orsakat alla problem från början fortsatte, gjorde allting sämre.

Men så en dag. En gång. På ett möte.
Då hände något.
Jag öppnade mina stängda ögon. Såg hur många som var egnagerade i mig och min skolgång. Hur många som var beredda att hjälpa mig.
Det var 4 månader kvar innan sommarlovet. 4 månader tills jag slutade nian. 4 månader kvar innan det var försent.
Ur min synvinkel var det försent. Jag tänkte inte gå IV. Jag vägrade.
Jag skulle in på en linje. Börja om.
Så jag började plugga. Som en jävla idiot pluggade jag. Stannade kvar, kom tidigare.
Och sommarlovet kom.
Och jag mådde illa.
Jag skulle inte komma in. Jag skulle behöva gå IV. Jag skulle inte få ta studenten med mina kompisar.
Jag vägrar. Jag vägrar.

- Du är beredd på att du kanske inte kommer in, va?
Mamma är så fruktansvärt stöttande i sånt här.
- Ja. Det är jag.

Jag gick och hämtade posten.
Gick långsamt, trots att jag var barfota och det sved under mina fötter.
Sedan började jag springa. Slet upp brevet som låg i brevlådan.

Jag kom in.
En nystart. En bekräftelse på det arbetet jag lagt ner.

Det här är större för mig än för många av er andra. För nu ska jag få börja om. Nu ska jag få börja om helt. Nu lägger jag mitt gamla liv bakom mig.