Underbara, jävla hund
Förlåt för dålig uppdatering de senaste dagarna. Det här inte hänt så mycket, jag har mest tagit det lugnt.
Det största är att älskade, älskade Moa har kommit hem! Gud vad jag har saknat dig!
Jag har vänt på dygnet. Ligger uppe till fyra, fem och vaknar vid två i princip varje dag nu.
Detta gillas inte utav min håriga lilla kompanjon, som har börjat väcka mig klockan tio på morgonen.
Plan a) Gnälla som en liten tjej
Plan b) Nafsa på mattes arm
Plan c) Slicka matte i ansiktet tills hon vaknar
(efter en timmrs utförd plan a och tio minuters plan b)
Plan c brukar i alla fall väcka mig, eftersom jag hatar när han slickar mig i ansiktet. Han luktar inte rosor direkt.
Jag gnuggade mig trött i ögonen och möttes utav min håriga väns hoppfulla blick.
Det var bara att slänga på sig morgonrocken och gå ner.
Gick ut till vårt lilla uterum och tänkte precis gå ut i trädgården för att hämta långkopplet så han kunde ströva "fritt" ensam en stund medans jag sov, när jag insåg att det blåste. Mycket. Vårt stackars lilla äppelträd stod och kämpade för sitt liv.
Jag vände mig trött om till Algot.
- Jag går inte ut i det där, sa jag och skakade på huvudet.
Sedan gick jag upp och somnade.
20 minuter senare står någon vid min säng och lipar som en liten flicka.
- Men hoppa upp i sängen då, försöker jag uppgivet.
Då hoppar han upp och kryper ihop till en liten boll bredvid mig.
Gulliga, mysiga, underbara hund.
Sedan lyckas jag få två timmars extra sömn, med Algot tätt bredvid mig.
Sedan blev det inte mer. "Jag kör på plan c direkt", tänkte min kära lilla hund och satte igång.
Bläh!
Jag försökte få honom att sluta men han började genast med plan a istället, så jag gav upp och tog på mig morgonrocken igen och gick ner, suckade djupt innan jag gick ut och hämtade linan och kopplade honom. Jag fick hålla i morgonrocken så den inte blåste upp/av. Det hade ju varit trevligt för grannarna att se..
Så nu sitter hundstackarn där ute och jag vet inte om jag vågar somna om. Jag vill ju inte glömma honom där ute.
Men jag är så trött... bara en liten stund kanske..
Det största är att älskade, älskade Moa har kommit hem! Gud vad jag har saknat dig!
Jag har vänt på dygnet. Ligger uppe till fyra, fem och vaknar vid två i princip varje dag nu.
Detta gillas inte utav min håriga lilla kompanjon, som har börjat väcka mig klockan tio på morgonen.
Plan a) Gnälla som en liten tjej
Plan b) Nafsa på mattes arm
Plan c) Slicka matte i ansiktet tills hon vaknar
(efter en timmrs utförd plan a och tio minuters plan b)
Plan c brukar i alla fall väcka mig, eftersom jag hatar när han slickar mig i ansiktet. Han luktar inte rosor direkt.
Jag gnuggade mig trött i ögonen och möttes utav min håriga väns hoppfulla blick.
Det var bara att slänga på sig morgonrocken och gå ner.
Gick ut till vårt lilla uterum och tänkte precis gå ut i trädgården för att hämta långkopplet så han kunde ströva "fritt" ensam en stund medans jag sov, när jag insåg att det blåste. Mycket. Vårt stackars lilla äppelträd stod och kämpade för sitt liv.
Jag vände mig trött om till Algot.
- Jag går inte ut i det där, sa jag och skakade på huvudet.
Sedan gick jag upp och somnade.
20 minuter senare står någon vid min säng och lipar som en liten flicka.
- Men hoppa upp i sängen då, försöker jag uppgivet.
Då hoppar han upp och kryper ihop till en liten boll bredvid mig.
Gulliga, mysiga, underbara hund.
Sedan lyckas jag få två timmars extra sömn, med Algot tätt bredvid mig.
Sedan blev det inte mer. "Jag kör på plan c direkt", tänkte min kära lilla hund och satte igång.
Bläh!
Jag försökte få honom att sluta men han började genast med plan a istället, så jag gav upp och tog på mig morgonrocken igen och gick ner, suckade djupt innan jag gick ut och hämtade linan och kopplade honom. Jag fick hålla i morgonrocken så den inte blåste upp/av. Det hade ju varit trevligt för grannarna att se..
Så nu sitter hundstackarn där ute och jag vet inte om jag vågar somna om. Jag vill ju inte glömma honom där ute.
Men jag är så trött... bara en liten stund kanske..
Kommentera gärna
Trackback
