Nu ligger jag i Ulle och Anders soffa och är helt slut,
Det har tagit mig en och en halv timme sammanlagt att söva Alicia (Ca. 3½år) och Alva (snart 2 år).

Jag tänkte börja med Alva; den yngsta utav de två som aldrig pratar. Hon säger bara mh-mh i olika tonlägen, ett för ja och ett nej.
"Baba och mama" hörs också ett par gånget.
Och "da".
- Vill du sitta i soffan och läsa en bok?
- mh-mh! (ja.)
- Vill du ha välling?
- mh-mh! (ja.)

Alicia surrade som en humla med bruten vinge runt mina fötter och sa att hon minsann kunde blanda till vällingen till Alva. Besvikelsen var stor när jag öppnade kylskåpet och tog ut den redan färdigblandade vällingen.

- Men du, Emma. Jag kan klicka på knappen förstår du.

Det tog mig en halvminut innan jag fattade att hon menade knappen på micron.


Vi satte oss alla tre i soffan och tittade på Nalle Puh.
Det slutade med att jag själv satt i soffan och tittade medans Alva tutade omkring på sin minimotorcykel och Alicia satt och rev sönder tidningar.
- Men sådär gör man väl inte, Alicia? Tidningar ska man ju läsa, inte riva sönder.

Oh. Oh sicken blick jag fick tillbaka. Helt svart, och mungiporna gick neråt tills hela munnen såg ut som ett roterat c.
Jag säger bara en sak; om blickar kunde döda.
 Det tog hela 15 minuter innan jag lyckats vinna tillbaka Alicia. Innan dess satt hon surt och pillade på den sönderrivna tidningen. Hon slösade mig inte en enda mer blick än den jag fått när jag sa till henne att sluta.
  Alva var i alla fall glad och fortsatte att tuta runt på sin supertuffa minimotorcykel.
Sen körde hon på mig lite också och skrattade när jag fick ont. 
  Jag försökte ännu en gång att sätta de båda i soffan för att få dem att varva ner, men misslyckades. Så fort jag fått Alva att sitta och dricka sin välling kom storasyster och frågande om de skulle leka kurragömma, vilket självklart var mycket mer intressant.
  Jag drog Alicia till mig och viskade att Alva var tvungen att sova, men att hon och jag - de stora tjejerna - skulle vara uppe lite längre. Då nickade hon ivrigt och viskade tillbaka i mitt öra; "okej, gå ner och sov med dig nu, Alva!"
Jag var tvungen att skratta lite och tog med min Alva ner för att försöka söva henne.

Det gick hur bra som helst, jag bara la ner henne i sängen och vips så sov hon!

..I wish.

Hon totalvägrade att lägga sig i sängen. Hon sträckte sig om och om igen efter dörren på andra sidan rummet.
Jag gav upp rätt snabbt.
Vi satte oss i hennes gröna puss på hörnet av rummet och sjöng sånger som "en liten båt", "bamselåten" och "vyssan lull", men när inte det heller funkade och hon fortsatt att sträcka sig efter dörren förstod jag att det var lönlöst.
- Vill du gå upp och sova med Alicia?
- Mh-mh. (ja)
- Men då lägger vi oss ner och sover, okej?
- Mh. (okej.)

Så vi gick upp och la oss bredvid Alicia som redan låg i sin säng.
- Jag har valt en bok till oss, Emma!
"Visst kan Lotta cykla."
Lilla söta unge.

Alva var överlycklig och kröp ner bredvid sin storasyster.

- Nu får du lova att ligga ner, Alva. Alicia är trött och behöver sova. Så ligg ner, och inget bus, då går vi ner igen.

Jag la mig i andra änden av sängen och började läsa med min bästa berättarröst.

- "Jag kan visst cykla, sa Lott.."

- Alva sitter upp.
Innan jag hunnit titta upp från boken hade Alva lagt sig ner igen.
Jag fortsatte.
- "sa Lotta.."
- Nu sitter hon upp igen.
Alicia pekade på Alva som glatt såg på mig. Jag sa åt henne att lägga sig ner, och det gjorde hon.
Ännu en gång slog jag på min berättarröst och läste;
- "Tänk för att jag kan det ni! I smyg! Lotta satt på.."
- Ne-e Emma, nu sitter hon upp igen!
Och så höll det på i en kvart innan jag fick nog och tog med Alva ner. Vi satte oss i den gröna puffen och läste Törnrosa. Sedan sjöng jag lite för henne.
Nu låg hon ihopkrupen i min famn och pillade trött på min tröja.
Jag la ner henne i spjälsängen och satte mig bredvid på den gröna puffen.
Det gick hon inte med på.
Hon ställde sig upp sig sängen och började gråta.
Då hör jag hur någon ropar från övervåningen;
- Alva? Vet du vad jag såg? Jag såg att John Blund sprang ner för trappan ner till ditt rum!
Jag fick tvinga mig själv att inte skratta.
Alva stod blixstilla i 5 sekunder innan hon började gråta och sträckte ut armarna mot mig.
Jag kände mig som ett monster som inte tog upp henne.
Helt plötsligt, utan förvarning, så slutade hon, tog tag i sitt täckte och la sig ner och somnade.


Jag satt förvånat kvar i någon minut innan jag vågade ställa mig upp och smyga ut ur rummet.
Alicia hade fanimej sett rätt.

Nu sitter jag i soffan och önskar istället att båda två vaknade så att jag fick lite sällskap.

Snälla ring!