Jag blinkar till, tårar kan jag vara utan.
(Kent - FF)

Jag har fastnat för den textraden.
För jag känner igen mig så jävla väl.

Under alla de här åren då jag har mått dåligt, har jag förbjudit mig själv att gråta.
"Jag tänker inte vara svag, jag tänker i alla fall inte visa att jag är det."
För vi lever i en värld där svaghet är tabu.
I och med att jag förbjudit mig själv att gråta, har jag också förbjudit mig själv att prata om det som är jobbigt. Jag undviker gärna tankarna också, i alla fall när det går.
Så fort något jobbigt har dykt upp är det precis som att jag ska försvara mig själv, min heder.
Istället för att bara låta allt komma förvandlar jag tårarna till något hårt,
som istället innifrån river upp mig gång på gång.

Men jag vill inte mer. Jag vill lägga mig i fosterställning med huvudet i någons knä och gråta ut, berätta precis hur jag känner och tänker och varför jag gör som jag gör. Och jag behöver en kram, inte ett försök till att vara vuxen och veta bäst.

För det fungerar inte längre.
Det går inte att undanhålla sanningen, och sanningen är att jag inte mår bra.
Det går inte att undvika tankar, men framför allt går det inte att sitta och tvinga tillbaka tårarna varje kväll så hårt att man håller på att kräkas, bara för att försöka bevisa för sig själv och alla andra att man är stark.