Helt okej dag. Idrottsdag vid Jordbron.
Jag, Eve och Göran låg och asgarvade i gräset medans resten av klassen svettades oss till final i frisbee, haha. (Det var faktiskt ingen som ville byta med oss, så så himla jättedumma var vi inte)

Vi hade skitkul där vi låg, och jag fick ont i både magen och kinderna av allt skratt.
Efter det skjutsade Eve mig på sin moppe hem till Göran.
Först försökte vi dra Göran efter moppen på hennes cyckel, men det gick inge bra, hahaha. Hon åkte in i bilar och så fort det gick liiite snabbt skrek hon som en gris.
Göran började baka direkt när vi kom hem, eftersom hon ska stå på torget på lördag.
- Ska jag hjälpa till?
- Nej! Eh, nej.. jag tror det går snabbare om jag gör allt själv. Vila lite du.

Jag skrattade samtidigt som jag blev sur. Göran tror verkligen jag är helt blåst när det kommer till matlagning.

Ja, okej, det kanske stämmer. Men vafan, baka kan väl varenda människa?
Jag la mig lite halvsurt i soffan - och somnade.
Vaknade efter en timme, och Göran var fortfarande kvar i köket.
Jag erbjöd mig ännu en gång att hjälpa till, och hon tittade lite halvskeptiskt på mig innan hon pekade på muffinreceptet på datorskärmen.

Hon var tvungen att kolla mig hela tiden.
Tog du rätt mängd?
Du vet väl att det är dubbel sats?
Tar du det i rätt ordning?
Du har väl koll på det du har hällt i?

Göran, just då kändes du som en bajskorv som inte gick att spola ner, och jag ville bara sticka ner elvispen i halsen på dig.
Men du vet att jag älskar dig ändå.