Kom precis hem från handledarkursen. Den höll på i tre timmar och var faktiskt jättebra, även om jag flera gånger tyst tänkte för mig själv; hur i helvete ska jag kunna lära mig köra bil? Det var så himla mycket som skulle tänkas på att jag blev helt snurrig. Men det ordnar sig nog!

I slutet fick vi se en fruktansvärt tragiskt film från Don't Drink And Drive. Jag hade bestämt mig för att inte gråta, eftersom jag inte gillar att göra det bland folk (och speciellt inte bland folk jag inte känner).
Men när en mamma som förlorat sin dotter i slutet sa:
"Det värsta var.. det var när prästen frågade om vi ville bära urnar själva till graven. Det var det värsta. I famnen höll jag min dotter, min fina, fina dotter, precis så som jag hållt henne när hon var spädbarn. Min vackra dotter var nu svart aska som jag höll i min famn. Det var värre än själva begravningen."
Ja, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Och mamman grät. Och jag hörde snyftningar bakom mig.
Usch. Det var riktigt jobbigt.
Hela filmen var jobbig. Den var hemsk. Och efteråt kände jag mig så fruktansvärt tom.
Usch. Ja, sånt får en verkligen att tänka till mer än en extra gång.