Okej, nu har jag ännu en gång satt in en chatbox precis ovanför menyn där ni som inte kan kommentera vanligt kan skriva. Jag kommer försöka fixa till den så den blir lite snyggare, men den här får duga så länge.


Anyhow.
Hej på er! Det var verkligen längesen jag skrev något vettigt här. Eller, tja, en vecka åtminstonde, men det känns som en lång tid när jag annars brukar skriva flera inlägg varje dag.
Jag har haft en rolig helg för er som undrar. I fredags stack jag och Göran till Kajsa. Party party! Det var kul, men det kunde kanske slutat lite bättre än vad det gjorde.
På lördagen var jag skittrött, och mamma kom och hämtade mig hos Kajsa. Däckade direkt när jag kom hem, och vaknade inte förens tre timmar senare. Inte förens då kom jag på att jag hade bjudit hem Lovisa, Matilda och Carro till mig senare den kvällen. Jag for upp och började leta efter min mobil, som jag efter en stund insåg att jag glömt hos Kajsa. Perfekt. Och inget internet har jag heller. Jag är alltså helt isolerad från omvärlden (bor en bit från stan).
Det fanns inte mycket mer att göra, så jag la mig i sängen och somnade om. Två timmar senare vaknar jag av att dörrklockan ringer. Jag öppnar - och vilka står där om inte de tre musketörerna från klass ES1b! Jag blev verkligen chockad - och imponerad! De har aldrig varit hemma hos mig, och det är fanimej inte lätt att hitta hit om man aldrig varit här. Lovisa kastade sig över mig och vrålade något i stil med att jag var en idiot, att de letat över hela Jönköping, att hon frös, var hungrig och att jag skulle lyssna på min telefonsvarare på mobilen.
Jag var så chockad så jag fick inte ur mig mycket mer än "öh.. oj, vafan.. kom in!". "Vi har skrivit en sång till dig, Emma" sa Matilda och vips så ställde sig alla upp på en rad och började sjunga för fulla muggar. En mycket vacker sång, men en mycket träffande text må jag säga. Jag har filmar det och självklart kommer den upp på bloggen så småningom.

Vi satte oss i soffan och jag fick förklara att jag varken hade mobil eller internet, och frågade hur fan de hade hittat hit. De sa att de visste följande;
* att man skulle ta 26:an
* ungefär vart man skulle av
* att jag bodde i en vit villa

sedan hade resten bara varit ren gissning. Ja, jag har sagt det förut - mina klasskompisar är rätt awesome.
Resten av kvällen spenderades med bland annat kortspel och filmning. Lovisa var väldigt förtjust i min hund - och han i henne. Han tyckte nog det var kul att få en lekkamrat i ungefär samma storlek som han själv! (Förlåt Lovisa)
Jag försökte putta bort honom, men han kom hela tiden tillbaka. Jobbiga hund. Plötsligt sprang han iväg av sig själv och kom tillbaka med kopplet i munnen. Detta tyckte Lovisa var otroligt gulligt. "Gå och kissa honom då, det lär han behöva" sa jag i hopp om att vi slapp honom sedan om han bara fick komma ut lite.
Sagt och gjort, hon tog på sig skor och jacka, och ytterdörren öppnades och smälldes igen med en duns.
Jag, Matilda och Carro fortsatte spela i ungefär en halvtimme, innan Matilda var tvungen att sticka, och inte kort därefter kom mamma med pizza. Både jag och Carro var vrålhungriga och kastade oss i princip över maten. Efter ca. 15 minuter slog det mig att någon saknades. Vart sjutton hade Lovisa tagit vägen? Hon hade varit borta i 40 minuter nu. Vi gick ut och ropade efter henne, men fick inget svar. Vart hade hon tagit vägen? Proceduren, där vi gick ut och ropade efter henne, upprepades några gånger innan vi helt enkelt bestämde oss för att gå ut och leta efter henne. Men vi hann inte längre än att få på oss ytterkläderna förens det knackade på fönsterrutan och ett vitt ansikte dök upp. Carro skrek som en gris och ramlade baklänges mendas jag bara garvade.
Vi gick in och åt och skrattade åt korkade Lovisa som gett sig ut mitt i natten, på en plats hon aldrig varit, utan att ens ta med sig sin mobil.

Resten av kvällen bestod av att vi klädde ut Lovisa till en hattifnatt (fyfan vad jag flabbade) och gjorde en kort film med mig och Lovisa i rollerna. Jävlar vad vi skrattade när vi satte ihop den filmen. Lovisa flög av stolen ett antal gånger och låg kippandes efter luft på golvet.

Vid tolv kom Matilda tillbaka, och vi började fixa med sovplatser. Jag sov i min egen säng, Matilda fick ligga i Jakobs, Carro på soffan och Lovisa på två madrasser på golvet. De fick nöja sig med filtar som täcken eftersom extratäckerna låg i garaget, som alla vägrade gå in i eftersom det satt två spindlar på garageporten..

När vi tillslut fixat färdigt med sovplatserna la vi oss och tittade på "I now pronounce you Chuck & Larry". Efter det var vi så himla trötta allihop, så la oss för att sova.

På söndagen följde jag med Åsa och mina söta kusiner Filippa (3 år) och Dexter (1 år) och fikade. Det var jättelängesedan jag träffade dem, så jag uppskattade det verkligen. Åsa och jag asgarvade åt Dexter som tryckte i sig hela sin chokladboll på tre sekunder. Filippa bad mig sminka henne, så det gjorde jag. Sedan fick jag några kramar som tack. Söta unge.
Det blev en relativt kort fika. Dexter hade fått en rejäl sockerkick av chokladbollen och flög nu upp och ner ut stolen och gjorde konstiga ljud ifrån sig. När Åsa släppte ner honom for han iväg som en raket över golvet, så vi fick springa efter både honom och Filippa och titta så att de inte kastade sig nerför trappen eller något. Vi bestämde oss för att det var bäst att åka.
Jag följde med Åsa och co. hem, och möttes av deras underbara pittbull-blandning Vega. Hon är verkligen den mysigaste hunden jag vet! Vi la oss i soffan och tittade på någon animerad film om älvor och troll som Filippa inte vågat se innan. "Men nu när du är här Emma, då vågar jag se den!" Aw.
Det blev dock inte så mycket filmtittande, för Filippa hämtade sina Barbiedockor istället som hon började leka med.
Jag: Vad heter den där?
Filippa: Camilla!
Jag: Vad fint! Och den då?
Filippa: Camilla!
Jag: Jaha, den också, haha. Den då?
Filippa: Camilla!
Jag: Okeej.. och den..?
Filippa: ...hon heteeeer... eeh..
Jag: ..Camilla..?
Filippa: Ja!

Fantasin flödar.