Har varit ute i nästan tre timmar nu, jag är varm och dyngsur. Gick hela vägen in till stan där jag träffade Felicia, vi gick en bit innan vi satte oss på en bänk precis vid vattnet och pratade. Jag var lite halvt koncentrerad först eftersom jag kopplat loss Algot och var tvungen att kolla så att det inte kom någon (inte för att han gör något - i alla fall så länge den andre inte har hund).
Felicia bad mig lyssna på en bra låt (som jag inte kommer ihåg namnet på), och jag glömde bort min hårige vän för en stund. När jag sedan kom på att han var lös så stod han vid ett högt stängsel en bra bit bort och nosade runt.
Först ropade jag snällt.
Sedan ropade jag igen.
Efter det ropade jag argt.
Sedan vrålade jag.
Och hundjäveln lyfte inte ens på huvudet.
Efter att ha mumlat något i stil med "...kasta hundjävlen över stängslet.." och "...matta av honom.." så bad jag Felicia (som för övrigt bara satt och flabbade åt mig) att försöka. Och jodå, en gång räckte, och han kom skuttandes som det får han faktiskt är.
När han äntligen var framme (det tog sin lilla tid) så sa jag åt honom att hoppa upp bredvid oss på bänken. Han lyssnade självklart inte.
- Algot, upp på bänken. Hopp! HOPP!
I ett försök att fånga hans uppmärksamhet skrek jag "HEY!".
Precis då cyklade en gubbe förbi, som chockad tittade på mig och skräckslaget svarade "hej!?" innan han snabbt cyklade därifrån.

Vi skrattade nog rätt länge åt det där, jag fick tårar i ögonen. Och ja, det var så mycket roligare när man var där.

Jag lyckades i alla fall få upp Algot på bänken efter ett tag, han måste ha märkt att jag faktiskt blev förbannad på honom. Felicia kunde inte sluta påpeka hur otroligt gullig jag var, och min respons var inte bättre än att jag ville strypa henne. Jag hade inget smink, oplattat hår, en mössa nerdragen över hela pannan och en tjock halsduk virad femton varv runt halsen.
"ÅÅÅH, DU SER UT SOM DU ÄR TRE! Jag har nog aldrig sett dig såhär söt!"
Well, jag försökte ta det som en komplimang i alla fall.

Efter ett tag kom vi in på den äckliga polacken, och hela Felicia fylldes av ilska. Hon tog upp och visade mig sin mobil. Knappar och bakluckan saknades och det var hack i skärmen.
"Det här händer när jag är riktigt arg."
Eftersom jag vet att Felicia älskar sin mobil (eller älskade kanske jag bör säga - den såg rätt.. död ut) så blev jag lite chockad. Den äckliga polacken hade verkligen lyckats väcka vredet i lilla Felicia.
"Fan Emma, följ med mig och släng stenar i vattnet!"
Sagt och gjort.
Innan vi började så gav hon mig sin mobil och sin mp3-spelare. "Jag kommer helt seriöst kasta de här i vattnet om jag håller dem. Snälla låt mig inte."
Vi gick runt på stranden och letade efter stora stenar som Felicia sedan med all sin kraft slängde i vattnet, samtidigt som hon skrek allt vad hon hade. Ett par ankor simmade förbi en bit ut, och hon stannade upp och tittade ängsligt på mig.
- Emma, de blir väl inte arga om jag kastar stenar i vattnet?
- Haha, nej. Kasta inte på dem bara.
- Okej. Men spring med mig i så fall.
- Promise.

Sedan fortsatte vi ett tag till.

Efter ett tag började jag dra mig upp mot vägen, och någon minut efter kom Felicia också upp.
- Okej, lugnat dig?
- Ah.
- Så om jag ger dig dina saker kastar du dem inte i marken?
- Nej.
- Okej, här.

Precis när jag gett henne mobilen ger hon ifrån sig ett högt "WUUAAAAH" och kastar mobilen hårt i marken.
Jag började asgarva.