Kvällen har spenderats med Göran som kom hit vid sju och åkte hem för bara någon minut sedan.
Jag älskar henne så fruktansvärt mycket, och många gånger har jag ställt mig frågan; vad skulle jag vara utan henne? Vem skulle jag vara?
Jag kommer aldrig få svar på den frågan, och det gör mig absolut ingenting.

Först när hon kom hit satte vi oss och åt lite kvällsmat. Sedan satte vi igång Melissa Horns nya album och satte oss i soffan och pratade om saker som vi bara kan ta med varandra.
Efter det gick vi ut och gick i någon timma, Algot följde självklart med.

Det snöade, och vi ställde oss under en gatlykta och tittade upp mot snöflingorna som såg ut att komma från ingenstans. Och så räckte vi ut tungorna sådär som de gör på TV ibland, och det ser sådär vintrigt och mysigt ut. Sedan började vi asgrava när vi märkte att vi inte alls såg sådär söta och glada ut som de brukar göra i filmerna; vi tryckte ihop oss och kisade med ögonen för att inte få snö i dem.

När vi inte var så långt hemifrån kom vi in på sådär sjukt privata saker som man bara tar med sina nära vänner. Väldigt privata saker, alltså. Och högt pratade vi - det var ju ingen som kunde höra oss, vi var ju helt ensamma.
Trodde vi - tills vi hörde Algot morra till, och tittade upp. Där står en kille med sin hund och glor. Antagligen vågade han inte gå förbi i tron om att Algot skulle ryka ihop med hans hund, och antagligen hade han hört precis allt vi sagt.
Göran satte blicken i marken och skyndade förbi medans jag var tvungen att springa fram, koppla Algot, och sedan skynda mig därifrån.
Hade ni vetat vad vi pratade om hade ni nog skämts lika mycket som vi bara genom att läsa det här.

Jaja, sånt händer. Han lär nog inte känna igen oss om han ser oss någon annan gång. Vi överlever.