Kvällen spenderades till mestadels med Mandie Candie.
Vi stack ner till Tonår (en liten har-du-inget-bättre-för-dig-kom-hit-sak som anordnas i kyrkan. Kan faktiskt vara riktigt mysigt.) och lekte lite.
Ikväll stod tröj-tryckning på schemat.
Mandie hade redan köpt en tröja och skulle precis till att börja när jag kom dit, och jag var allderles för lat för att göra mig en egen. Dessutom hade jag inga pengar.
Jag tjatade och tjatade i alla fall på henne om att hon skulle skriva "Lars" på tröjan efter hennes och min succélåt som vi skrivit (kommer snart ut på youtube, haha), och efter lite om och men gick hon med på det.
Men det gick lite segare att titta på än vad jag tänkt mig. Det skulle duttas och petas och bytas bokstäver och torkas och.. ja. Allt det där.  Efter vad som kändes som en evighet blev hon i alla fall äntligen klar med sitt "Lars" av fina gula bokstäver målade mitt på bröstet.
Dock tyckte hon att det såg lite tomt ut.
Jag erbjöd mig att måla någonting.

- Jag kan måla en häst!
- En häst? Njae, jag tänkte mer några blommor eller något..
- Nej, jag ska måla en häst. Låt mig! Jag kan, jag lovar! Jag är bra på det här!

Det blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det första Amanda sa när jag var klar var; Jag trodde du var seriöst när du sa att du kunde måla, Emma..
Resten av kvällen gick alla runt och frågade vem som målat den fula grisen på Amandas tröja.

---

Jag började bli otålig. Hade ingenting att göra och vill e till Hemmakväll; mitt cola light-behov skrek i mig.
Försiktigt bad jag Amanda att skynda sig.
Sedan bad jag henne igen.
Och igen.
Och ytterligare några hundra gånger - och mina oskyldiga bedjanden övergick till en slags gnällig klagosång.
Jag såg på Amanda hur hon blev mer och mer stressad, inte minst på hur resultatet på tröj-tryckningen drastiskt förändrades. Kladdigt, blurrigt, bokstäver som glömdes bort och färg som hamnade lite överallt där det inte skulle hamna.
Efter en timmes tjat och en kanske lite halmisslyckad (men enligt mig ändå mycket vacker) tröja fick hon nog och följde surt med mig till Hemmakväll.
Jag fick min cola light och hon fick ett gratis avsnitt av "Magi på Waverly Place" (vad nu detta är) av de i kassan. Då blev hon lycklig och förlät mig för att ha varit som en varböld i hennes rumpa.
Jag tackade tyst Gud för det där gratis-avsnittet.

Efter det stängde vi in oss i konferensrummet och spelade gitarr och sjöng.
Senare gjorde en lista för vilka kriterierna för att komma in i våran hemliga klubb var.