Igår vaknade jag som vanligt av att min väckarklocka spelade "Make it mine". Jag satte mig upp i sängen, gnuggade mig trött i ögonen och gick upp.
Sedan ställde jag mig framför spegeln, tog en snabb titt och - trots att jag hade all tid i världen - tänkte jag; nej, idag orkar jag inte göra mig iordning.
Borstade håret lite snabbt och kladdade på pytterlite mascara innan jag åt frukost och stack till skolan.
"Hm, ska jag ta med mig sminket till skolan?
Nej, jag gör nog inte det idag."

Igår kom jag till skolan som vanligt, och lägger direkt märke till en sak; alla är 'finklädda'.
När jag frågar Lovisa om detta svarar hon; ja? man vill ju se bra ut på skolfotot, HEHEHE.

Vänta lite. Skolfoto? Idag?

Ungefär två timmar tidigare hade jag vaknat som vanligt av att min väckarklocka spelade "Make it mine". Jag hade satt mig upp i sängen, gnuggat mig trött i ögonen och gått upp.
Sedan hade jag ställt mig framför spegeln, tagit en snabb titt och - trots att jag hade all tid i världen - tänkte jag; nej, idag orkar jag inte göra mig iordning.
Jag hade klätt på mig, ätit min frukost och precis innan jag skulle ut till bussen hade jag stannat framför min sminkväska som låg på bordet nere i vardagsrummet. Sedan hade jag tänkt; "Hm, jag struntar nog i att ta med mig sminket idag." (Som jag alltid har med mig - just in case.)

Vilken jävla ironi. Där stod jag. Osminkad och med knullrufs.
Nej. Jag skulle då inte vara med på någon klassfoto.

Genast när jag sa detta hördes höga protester från resten av klassen, men hur mycket de än tjatade rubbade jag mig inte. Jag vägrade.
Hela dagen försökte folk övertyga mig att vara med, men de lyckades inte.

När klockan blev 13:30 och de skulle fotograferas gjorde några ett sista försök att få med mig, men till ingen nytta.
"Jag väntar här, ring när ni är klara!"

Efter fem minuter ringer Lovisa och säger att de är klara och att matten har börjat.
"Kom ner till 215, vi börjar nu!"
När jag kommer ner sitter hela klassen i korridoren. Det är helt tyst och alla tittar på mig; även läraren.
Plötsligt får jag en känsla av att något är fel.
"Det är något som inte stämmer här..." säger jag tveksam innan jag kommer på vad de gjort.
Som i slow motion kastar jag mig mot dörren ut till trapporna, men det är försent (ack och ve!). Fem stycken från min klass slänger sig på mig och lyckas trycka in mig i ett hörn.
Jävla idioter :(
"NU SKA DU VARA MED!" skrek de om och om igen medans några andra i klassen flabbade åt mina halvhjärtade försök att fly.

Jag lyckades faktiskt tillslut. Några av de andra i klassen blev antagligen lite blödiga av något som måste varit mitt hjärtskärande ansiktsuttryck och sa "släpp henne och låt henne bestämma själv".
Först vägrade de, men sedan var de så illa tvugna eftersom fotograferingen skulle äga rum.

Åh herregud. Tack.