Vaknade vid nio idag av att mobilden ringde.
Det var pappa, som var allderles för lat för att kliva upp sin egen säng där nere som ringde för att väcka mig.
"Din fotokurs börjar om en timme! Upp och hoppa nu!"
Jag svarade inte ens utan la bara på.
Aldrig.
Aldrig att jag tänkte gå upp och gå på någon jävla fotokurs.

Jag somnade inte förens vid fyra-fem inatt. Låg uppe och tänkte och mådde allmänt konstigt.
Dessutom var jag på allderles för dåligt humör.

Det blev genast tjat där nerifrån om att det var oansvarigt att boka tid och sedan inte dyka upp.
Och visst, jag kan hålla med dem. Men detta var en gratiskurs som jag visste att många andra skulle på, så det var inte direkt så att kursen skulle bli inställd om inte jag dök upp.
Efter att ha legat och lyssnat på det otroligt irriterande gnabbet/skriket nerifrån om hur korkad jag kunde vara ibland så gav jag upp och kler ur sängen. Jag tänkte att det kanske var rätt bra att gå ändå, även om jag var rätt säker på att jag kunde det mesta kursen skulle handla om. (Det visade sig att jag hade rätt - jag kunde i princip allting han tog upp.)

Eftersom klockan var rätt mycket sket jag i att sminka mig/platta håret, drog på mig första (hemska!) tjocktröjan jag hittade och grabbade min kamera som stod redo i sin lilla söta väska.


På vägen dit sa mamma att vi kanske skulle få bensinstopp, och jag kände bara hur otroligt typiskt detta är min mor. Men jag sa inget. Hon var inte på humör.
Vi klarade oss i alla fall med nöd och näppe, och jag kom t.o.m i tid. Jag kom inte ens sist, det är nästan värt en applåd!