Det svider i hela kroppen. Jag tycker verkligen inte om min bror.

Jag vet inte om han inser det själv, men han har verkligen fått mig att tycka allt mindre om honom. Han tar bort mer och mer av det som skulle kallas syskonkärlek, och när det väl är borta kommer det inte tillbaks.

Han är min bror. Han kommer alltid vara min bror oavsett vad, men han har verkligen ändrat min syn på honom.
Jag accepterar inte hans sätt att vara mot mig. Jag accepterar inte de sakerna han kallar mig.
Han är så jävla löjligt patetiskt att egentligen kan jag inget annat än skratta när han kommer med sina små kommentarer, men han har passerat min gräns så sjukt många gånger nu. Man kallar inte sin egen syster för "en äcklig fitta". Man säger inte att hon är ful, och man säger absolut inte att hon är värdelös. Punkt slut.
Det finns ingen ursäkt för hans beteende.
En förklaring skulle dock vara på sin plats.
  "Puberteten" är en av de sämsta förklaringarna jag har hört. Jag har väl för fan också varit där, och även om jag faktiskt blev en helt annan människa och kunde vara riktigt jobbig så var jag inte ett sådant svin.


Du får mig att vilja slåss. Jag vet inte hur många gånger jag velat gå fram och klippa till dig, men jag har mer vett än så. Jag står högre upp på stegen än vad du gör; du sjunker bara längre och längre ner med din otroligt respektlösa attityd. Den kommer du inte långt med här i livet, jag menar, är du såhär mot mig lär du ju defenetivt vara det mot andra.

Nej. Nu får jag ta och svälja klumpen med ilska och undran som satt sig i min hals.

Nu ska jag prata med folk som gör mig glad.