Har varit och träffat Göran en stund.
Vi gick upp till Stadsparken där vi la oss ner och tittade upp mot himlen och pratade.

Det är inte som förut.
Vi är som förutom, i alla fall på ett sätt.
Men ingenting annat är det.

På Junedal (vår gamla skola) sågs vi i princip varje dag. Vi gick i samma klass, så det var lätt att följa med varandra hem direkt efter att vi slutat.
Det är inte så längre. Vi går på två helt olika linjer på två helt olika skolor, med två helt olika scheman. Vi har inte tiden som var så självklar på Junedal. De små stunderna vi kan ses som blir över efter skola och plugg får vi verkligen ta vara på.

Man brukar säga att man inte inser vad man har förens det är borta,
men trots det kan jag inte säga att jag nu plötsligt har insett hur mycket hon betyder för mig, för det har jag alltid vetat. Och jag har faktiskt aldrig tagit vår vänskap för given, jag har tagit vara på varenda liten stund tillsammans med henne. Och jag har alltid varit lika glad när jag vet att vi ska träffas.

Så det känns verkligen i kroppen när det inte är så självklart mer.

Du och jag har förmågan att stanna tiden. Det är inte många som har det.

Tiden stannade lite ikväll när vi satt där i mörkret.
Tiden stannade lite ikväll när vi pratade om att vi borde åka bort bara du och jag snart.
Tiden stannade lite ikväll när du sa det där du sa innan vi sa hejdå.

Tiden stod helt stilla de sekunderna jag tänkte på vad jag skulle göra om du försvann.

Sedan satte jag mig i bilen, och klockan började ticka igen.


Och jag vet hur du älskar att sätta på musik när vi sitter och pratar sådär
men Göran
"We don't even need music."