Mörkret gör mig sentimental

Var på släktträff/logdans igår i Göshult.
Det var väl mysigt, antar jag.
I vilket fall var det kul att träffa mina små kusiner Alicia och Alva igen! Har inte sett dem på ett rätt bra tag. Synd bara att inte Åsa och Eric (+ Filippa och Dexter) kunde komma.
Det fanns två jättefina Nordsvenskar på gården, och jag kan inget annat än att säga att jag blev lite sugen på att börja rida igen när det där behagliga hästdoften träffade mig.

Det blev god mat och lite lekar, jag var dock inte med på en enda eftersom jag fick stå för fotandet (vilket inte är något jag gråter över). När klockan började närma sig elva åkte vi hem.

Det är något magiskt med att åka bil sent på natten. Jag har alltid älskat det. Halvligga lutandes mot rutan och se ut över mörkret medans favoritmusiken spelas i hörlurarna.
Man känner en sån trygghet. "Vad som än finns där ute i mörkret kan det inte nå mig."
Jag skulle vilja säga att det är en rätt otrolig känsla, men då kanske jag låter löjlig.

---

Idag vaknade jag vid 12:37 och gick upp och åt frukost i all ensamhet. Eller, ja, ensam var jag ju egentligen inte. Mamma, pappa och Jakob låg inne i mammas och pappas rum och tittade på TV.
Nu sitter jag här och lyssnar på "Mr. Therapy Man" med min favorit Justin Nozuka och funderar på vad jag ska göra idag.
Hör av er om ni skulle vilja träffas!

 


Justin Nozuka - Mr. Therapy Man


Kommentera gärna

Skriv mer än gärna en kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin