Amanda och Göran vad hemma hos mig igår en stund och hade skräckfilmsmaraton. Vi hade åkt till Media Markt och köpt en "body bag" (en box med 12 lite nyare skräckfilmer).
Kvällens asgarv skedde vid middagsbordet. Mamma, pappa, Jakob, jag, Amanda och Göran satt och åt och småpratade lite. På något sätt kom vi in på ämnet "fiskar", varan Mandie någon gång ska försöka vara smart och kläcker kommentaren;
"Men alla fiskar behöver ju gå upp till ytan för luft."
Två sekunders tystnad, innan alla (inklusive mina föräldrar) bröt ut i asgarv.
Göran skrattade så hon trillade av stolen, och hostade genom sin skrattattack fram; "MEN AMANDA! VARFÖR TROR DU EGENTLIGEN FISKAR HAR FENOR?"
Skrattet avbröts i någon sekund innan ännu ett asgarv spreds.
- Menar du GÄLAR, Martina? sa jag.
Sen skrattade vi ännu mer. Jag trodde Göran skulle kvävas.

Det konstiga är att nu när jag skriver ner det låter det ju inte ett dugg roligt, men herregud vad vi skrattade.

Efter att vi skrattat ytterligare 10 minuter åt att pappa idiotförklarat mina båda vänner gick vi ut i husvagnen. Vi hade tagit mina högtalare till datorn och kopplat in i Amandas bärbara, så vi slapp det dåliga dataljudet.
Tätt kröp vi ihop i den största sängen med datorn framför oss och satte på kvällens första films som var Wilderness.
Den var helt okej faktiskt.
Det är bara en grej som jag tycker är jävligt tråkigt.
Jag blir inte rädd.
Jag blir verkligen inte rädd, och det är supertråkigt! Skräckfilmer är ju faktiskt rätt usla om det inte var för just känslan av att vara.. rädd. Eller, ja.. fattar ni vad jag menar?
Det är klart jag kan hoppa till, men det är ju mest överraskningsmomentet; när man inte är beredd. Och jag blundar när det blir för blodigt, men det är för att jag aldrig har klarat av att se sånt.
Det betyder dock inte att jag är rädd. Det är inte så att jag ligger och tänker på det, att jag inte kan somna för att jag hör ljud, att jag vill ligga tätt intill någon eller att jag drömmer mardrömmar om det. Jag sitter mest och skrattar åt om någon är sjukt dålig skådespelare, eller om något bara ser för overkligt ut. Sådan är Göran med.
Mandie blev sur.

- Ni sabbar ju för fan hela filmen genom att sitta och skratta när det läskiga kommer! Och filmen blir INTE bättre för att ni klagar!

Vi fick försöka hålla oss, helt enkelt. (Även om man allderles för tydligt såg att huvudet på pålen var av vax, skådespeleriet allderles för överdrivet, eller storyn.. allderles för dålig.)

Efter Wilderness satte vi på "Hypnos" som visade sig vara en spansk rysare/thriller om en doktor som precis börjat jobba på ett mentalsjukhus.
Jag fattade verkligen nada om vad filmen gick ut på, eller ens vad som hände. Den sög, helt enkelt.
Mandie tyckte till en början att den verkade bra, men tröttnade ganska snabbt på den. Göran var dock helt såld och satt som klistrad vid dataskärmen medans jag och Mandie ställde oss upp och ville dansa. Vi pausade filmen och kopplade in min mobil i högtalarna - sedan dansade jag och Mandie loss till Dirty Diana medans Göran fortfarande satt kvar i sängen och tittade på. Min och Mandies Dirty Diana-dans är sjukt snygg om jag får säga det själv. Det är nästan så att man skulle filma den och skicka in till någon tävling. Vad säger du, Mandie Candie?
När vi kört låten typ två-tre gånger och började se på Göran att hon var trött, tvingade vi snabbt upp henne på fötter och satte på "New breath" med Kap Bambino (<3). Vi dansade ut ur husvagnen (haha) och började köra mina och Görans snygga new breath-moves. ("Cp-dansen", "Hitler-dansen" och "Åttan"). Mandie hängde på och vi dansade runt i drygt 20 minuter innan ytterdörren öppnades och mamma stack fram huvudet.
"Tjejer, ni hörs" sa hon bara innan hon stängde dörren igen.
Vi sänkte musiken och började istället att komma på egna "din mamma"-skämt.
Görans var ju.. mja.. sådär, helt enkelt.
"DIN MAMMA ÄR SÅ HÅRIG MAN TROR HON ÄR GRÄS" sa hon med sin (för övrigt urdåliga) låtas-brytning. Sedan skrattade hon, eftersom ingen annan gjorde det.

Efter ett tag började det bli kallt, och vi gick in i husvagnen igen. Göran och Mandie la sig i sängen och satte på filmen igen, medans jag satte mig i andra änden av husvagnen. Jag tog upp Mandies gitarr och började spela och sjunga saker som "Sitting here alone in the caravan, my friends don't want to be with me.. and they don't see.. that I'm DYYYING... alone.. in my caravan.."
(Detta sjöng jag när jag var jävligt trött - därav den underbara engelskan - och utan någon som helst musik. Jag drog bara fingrarna över gitarrstängarna lite hur som helst)
Tillslut fick Mandie nog av min klagosång, gick med bestämda steg fram till mig, knyckte tillbaka gitarren och började spela "Stackars lilla Rose-Marie". (<3) Vi sjöng för fulla halsar.

De kommande fyrtio minuterna spealde vi och sjöng låtar som "Så länge jag lever", "Save tonight", "Hanna", "Som jag hade dig förut", "Hallelujah" och "Ära till ditt namn". Eller, ja. Sjöng är väl att ta i.. vi.. vrålade mer. Jag är förvånad som inte är mer hes än vad jag är idag.

När vi kört sönder våra stämband helt la vi oss och tittade på "Are you scared?". Mandie sa att vi fick tillåtelse att skratta nu, eftersom hon var lite rädd, - AW - , och det gjorde vi också. Filmen var nämligen en väldigt dålig kopia utav "Saw".

Mina vänner gick så småningom hem, och jag gosade ner mig i husvagnen tillsammans med Algot.



Våra älskade partylåtar;

Kap Bambino - New breath


Michael Jackson - Dirty Diana