Har varit hos Mandie ikväll och kollat skräckfilmer.
Det var bara hon och jag ikväll, höhö!

Kom till henne vid sju. Vi lottade ut två skräckfilmer vi skulle se (först blev det "Silent scream" och efter det blev det "Day of the dead") senare på kvällen.
Vid åtta sa vi att vi skulle sätta igång första filmen.
I väntan på att klockan skulle slå åtta satt vi och pratade engelska med våran underbara fake-brittiska, och så fort den ena sa ett svenskt ord fick den andre ge denne ett straff. Vi tummade på att vi skulle prata engelska hela kvällen! (..vi klarade oss i 10 minuter.)
Efter en stund tog Mandie fram gitarren och vi började sjunga "Sånt är livet" och "Häng med på party (slit dig och kom loss)" för fulla halsar.
När vi sedan skulle börja sjunga på "Photograph" med Nickelback ville Mandie lära mig att spela.

- Det här är den enklaste låten jag vet! Den kommer du lära dig snabbt.

..Jag gav upp efter att ha hållit i gitarren i ca. 20 sekunder.
Gitarrer och jag går verkligen inte ihop, vilket är väldigt synd.

När klockan slog åtta satte vi igång "Silent scream" och hoppade upp i sängen.
Mandie tyckte den var okej.
Jag tyckte den sög. (Vill du se den, hoppa över det här.)
Filmen handlar om några ungdomar som åker till en stuga mitt ute i skogen (jisses) där de möts utav en galen mördare som kväver/stryper/bränner upp/hugger ihjäl/ skär halsen av ungdomarna. Det jobbiga är att de lyckas ta kål på honom flera gånger, men han "återuppstår" hela jävla tiden, och fler mord begås.
Samma sak händer hela tiden;
* Mördaren dödar någon utav ungdomarna,
* Ungdomarna dödar mördaren
* Mördaren återuppstår och dödar fler ungdomar.
I slutet är det bara jobbigt.
Speciellt när ungdomarna vaknar upp i klassrummet och inser att allt är en dröm; en dröm som de alla har drömt.
Trots denna dröm åker de till den där jävla stugan mitt ute i ingenstans, och gissa vad som händer?
Rätt gissat.

Nästa film vi såg var "Day of the dead", en film om zombies (och de sista människorna kvar på jorden).
Den var faktiskt helt okej enligt min mening. Eller ja, en hel del bättre än föregående film i vilket fall.
Filmen är gjort 1985, så i början var jag och Mandie lite skeptiska. Vi tänkte väl mest att effekterna inte skulle vara de bästa, men för att vara ärlig var de bättre gjorda än de i Silent scream som är en relativt ny film.

Tyvärr var Mandie och jag lite för flummiga när vi tittade på denna, så det blev inga höga skrik direkt. Vi satt mest och skrattade åt några utav zombierna och gjorde internskämt gång på gång.


Vid halv tolv hämtade pappa mig. Han hade lovat mig att vi skulle ut och åka en sväng lite; jag var inte så sugen på att åka hem.
Så fort jag kom ut i mörkret kände jag hur skräckfilmskänslan kom krypande; något den faktiskt aldrig tidigare gjort på mig.
Jag älskade det, samtidigt som jag hatade det.
Hela tiden satt jag och kikade ut genom fönstrerna som besatt; ifall att det skulle komma en zombie gående.
Vi körde mitt emellan två stora skogar och började prata lite strött om allt och ingenting, men jag kom hela tiden tillbaka på zombie-spåret. Jag måste erkänna att jag var lite rädd vid det här laget. Algot hade hoppat fram i mitt knä och lagt sig, så jag tryckte mig mot honom och borrade in huvudet i pälsen då och då.
Plötsligt sprang en hare över vägen så pappa fick bromsa in. Vi körde inte alls fort, men jag kände ändå att om vi krockar vill jag inte att Algot ska sitta här fram.
Det tog mig några minuter innan jag lyckats tvinga bak honom i baksätet. Han totalvägrade och tryckte sig hela tiden mot mig när jag försökte skjuta honom ifrån mig.
Efter några försök gav han med sig.

"Ne-e. Nu vill jag inte köra här mer. Vi är ju mitt i skogen! Känns som om vi är med i en skräckfilm", gnällde jag och plutade med underläppen.

Då. Precis när jag uttalat orden, så la bilen av.
Pappa spärrade upp ögonen.
- Bilen la av! Vad sjutton, Emma? Bilen bara la av!
Jag spärrade upp ögonen ännu mer och mitt aningen kända panikuttryck spred sig över hela ansiktet.
- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR ÄR INTE BRA FÖR MITT PSYKE! DET HÄR ÄR INTE BRA FÖR MITT PSYKE!

Den meningen halvskrek jag om och om igen några gånger. Pappa började garva.
...Och startade bilen.
Det visade sig att jag råkat komma åt nyckeln när jag försökt putta bak Algot.