Jaha, kära läsare. Fick en idé om att ge mig ut i det fina vårvädret, dels för att jag var sugen på att fota, men mest för att jag kände mig så fruktansvärt sorglig (och ännu mer handikappad än jag egentligen är) som bara satt här i min datorstol.
Ut i den friska luften hoppade jag och mina kryckor; solen sken, fåglarna kvittrade och vinden spelade en liten melodi för mig.

Bokstavligt talat alltså.

Någonting lät så fort en vindpust kom; och kom det flera på en och samma gång blev det nästan som en liten melodi.
Jag kunde inte alls förstå vad detta var. Spelade vinden verkligen sånger för mig?

Men nej, kära läsare. Så fantastiskt var det icke.
Det som lät var mina kryckor, när vinden for genom hålen längst ned på dem.


Jag är en vandrande flöjt.


Halle-fucking-lujah.