Ännu en svettig dag i skolan! Lite jobbigt när jag hela tiden måste be folk öppna fönsterna i klassrummen eftersom jag oftast är helt varm efter att ha kämpat mig genom korridorer och trappor.
Nåja, jag får försöka se det positivt; vilken kondis jag kommer att få!

Vi hade, som vanligt på onsdagar, bara teater och historia idag. Älskar verkligen onsdagar.
På teatern kunde jag dock inte vara med så jättemycket. Först hade vi röstövning och alla var tvugna att stå upp, "med lika mycket tyngd på varje ben". Det var inte direkt någon idé att försöka, så jag satte mig på en stol vid väggen och tittade på medans de andra i klassen värmde upp sina stämband. Efter det fick var och en öva sin artikulation genom att säga en mening tre gånger i följd, på bara tre inandningar. En i klassen pratade allderles för lågt, varpå vår teaterlärare stoppar henne och ger henne följande uppmaningar; sära på benen och öppna munnen.
Det blev tyst.
Vi dog.
Han dog.

"Eh, eh nejmen gud, nej asså, förlåt! Herregud!"

Och vi fnissade som små dagisbarn och njöt över att se vår tuffa teaterlärare bli så bortgjord.

I slutet av lektionen hade vi 25 minuters avslappning. Vår lärare satte på ett sånt där avslappningsband och alla, inklusive jag, lade sig platta på golvet. Jag kunde dock inte koncentrera mig alls; efter bara 5 minuter började min fot värka som sjutton, men då var det redan försent att ställa sig upp och börja krångla. Istället låg jag och fnissade åt allas tunga andetag och sega rörelser i takt med vad mannen på bandet sa. Fick kväva en fnissattack när han sa åt oss att "snörpa munnen". Tror bestämt jag såg Lovisas mungipor åka upp lite då de också.
Sedan skrattade jag lite åt Matilda när hon skulle böja armbågarna och trycka underarmarna hårt mot överarmarna. Det såg kul ut.
Förlåt, Matilda.

Vi hade bara en kvarts paus mellan teater- och historialektionen, så vi satte oss i trappan utanför klassrummet och såg coola ut. Eller, ja, så pass cool man nu kan bli med gipsat ben och svett som rinner från pannan.


Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att Lovisa är världens sämsta kryck-bärare. Hon bär alltid en av kryckorna när jag hoppar i trappor, men glömmer alltid att jag behöver den igen när jag kommit upp/ned, så hon går iväg med den. Fick panik-hoppa in till historiaklassrummet då hon ännu en gång gått iväg med kryckan. Kände mig som en utvecklingsstörd känguru med bara ett ben och en cpskadad arm (viftade hysteriskt med den medans jag hoppade fram, precis som om min balans skulle bli bättre då). Såg nog ut som en också.

- LOVISA! Jag behöver min krycka!
- Oj! Men varför ropade du inte då?
- Ropade ju "JAG BEHÖVER MIN KRYCKA" typ femton gånger!
- Meh, det är ju inte mitt namn?

Lovisa är en korkad drygfis, men hon är rätt snäll som är min bitch de kommande gips-veckorna. Matilda också. Tack, hihihihihih.