Hej mina kära läsare (nu blev jag plötsligt nyfiken på hur många ni är?)

Kvällen igår var hemsk, vilket gjorde att jag inte sov en blund inatt. Snacka om att jag var trött när klockan blev 06:40 och jag var tvungen att gå upp.
Jag lyckades i alla fall piggna till på teaterlektionen, som fick börja denna soliga torsdag. Trevlig och givande lektion må jag säga! Teater är alltid lika kul! Det i princip första PG säger när vi satt oss ned i en halvmåne på golvet är "ställ er upp - nu ska ni dansa."
"Sparka på den som redan ligger" muttrade jag; det var inte mycket mer att göra än att sätta sig på en stol längst bort i rummet och påbörja operation "Titta På När Klasskamraterna Har Lektion".

Efter teatern hade vi datorkunskap, och efter datorkunskapen var det bild. Det var väldigt intressant att ta sig dit; jag har ju fått en hissnyckel som jag skulle få använda för första gången i den byggnaden. Först åkte vi till fel våning, sen när vi klickade rätt så åkte hissen tillbaka till den våningen vi var på innan, och sedan bara vägrade den att starta. Jag skämdes som en hund eftersom folk gick förbi och tittade, och Lovisa gömde sig bakom mig. Tillslut kom en lärare och hjälpte oss, och vi lyckades komma upp till 4:e våningen, men när vi svettiga klev ur hissen kände vi inte igen oss alls. Vi hade aldrig varit där, och vi visste inte hur vi skulle ta oss till bildsalen. Kände mig som en vilsen jude i Tyskland. "Ditåt går vi" sa Lovisa plötsligt, och gick med bestämda (men små) steg till vänster. Jag hoppade efter.
Det var svettigt och jobbigt men tillslut nådde vi faktiskt vårt mål - bildsalen. Duktig Lovisa.

Jag och Lovisa gjorde inte ett smack, medans Rebecca och Alice satt och färglade lergubbarna vi i gruppen gjort till ett projekt vi håller på med.
Lovisa satt och klagade på allt och alla (och skrek lite extra på mig), och jag satt mest och flinade åt denna cranky varelse. Så söt så.
Så fort vår bildlärare kom förbi fick vi dock fullt upp med att låtsas som om vi faktiskt hade något att göra. "Men om man använder metall eller trä..?" var den mening vi använde.
Så fort hon gick förbi.
Det hade nog varit mindre uppenbart att vi inte gjorde ett skit om vi inte sagt något alls.
Fail.
Tillslut kände jag att jag ville göra lite nytta. "Jag kan måla den där!" sa jag och pekade på en lergubbe som föreställde en kung. Lovisa och Alice slutade med vad de gjorde och tittade skeptiskt fram och tillbaka på lerkungen och mig. "Eh, det där är Rebeccas stolthet" sa Lovisa med en röst som sa "du skulle bara ta sönder den, jävla miffo". Jag tror jag hörde Alice hålla med henne. (Grejen är att Rebecca råkar ha arbetat hårt med att få till lerkungen perfekt, och var mycket nöjd med den.)
Då tittade Rebecca upp från sitt lergubbe-målande. "Nejnej, det är lugnt! Måla den du."
Jag fnissade som en liten flicka och tvingade Lovisa att hämta röd färg åt mig. När det inte fanns fick Lovisa ett utbrott.
- Jag tar grön färg.
- Neej, ta röd, det blir snyggare.
- MEN DET FINNS JU FÖR FAN INTE!
Jag blev rädd och började nervöst hålla på med lerkungens huvud -och plopp- så trillade det av!
Jag fick panik och började snabbt leta efter en lösning på problemet.
Åh jävlar! Okej, fort - få dem att koncentrera sig på annat så kanske du hinner fixa den!

- EH WOW HEHE INGENTING HÄNDE FORTSÄTT MED DET NI GÖR ALLT ÄR OKEJ HAN MÅR BRA DET HÄNDE INGET

Seriöst, Emma? Seriöst?

Jag kunde nästan höra hur det svishade till när allas huvuden vändes mot mig och den brutalt mördade lerkungen.
Jag skämdes.
Alice skrattade, och Rebecca sa att det inte var någon fara (även om hon drog lite efter andan när hon såg lerkungens kropp i min ena hand - och hans huvud i den andra). Lovisa skällde ut mig.
Cranky woman is cranky.

Jag och Lovisa gick lite tidigare (*host*en halvtimme*host*) från bilden för att slippa 12-rushen i matsalen som alltid blir på torsdagar; vi ville undvika att jag blev nedsprungen.
Lovisa hämtade mat och mig och var så snäll så.

Vid ett åkte jag hem.

---

Vid halv fem kom pappa och hämtade mig. Vi åkte till Scandinavian Photo och köpte en kompaktkamera till mig! Väldigt bra, jag behöver verkligen en.
Jo, jag har fortfarande kvar min systemkamera, men det kan vara så jobbigt att ta med den ibland eftersom den är så stor, och ibland vill jag inte ta med den till olika ställen med rädsla för att den ska bli stulen. Därför var detta en perfekt -lite tidig- födelsedagspresent! Dock betalade jag halva själv med pengarna jag fick av FOTO för att de använde mina bilder i deras tidning.
Efter det blev jag skjutsad tillbaka till skolan eftersom vi skulle se teatertreornas slutproduktion "Exit".
Det första Lovisa och Matilda sa när jag kom hoppandes var "är inte du också jäkligt sugen på cola och lökringar?".

Så jävla okvinnligt.
Så jävla rätt.

---

"Exit" var riktigt bra, det var drama och komedi i en perfekt blandning måste jag säga. Jag skrattade flera gånger! Har dock aldrig kännt mig så sorglig och omogen som när jag insåg att den gången jag skrattade mest var när en tjej använde ordet "bajsa" i en mening. Dessutom fick jag nästan crupp när alla uuuh-ade, aaaw-ade, busvisslade och klappade händerna så fort någon 'kysstes' eller var gullig mot någon annan. Kändes som att jag satt i publiken till en amerikansk komedishow.
Två timmar senare avslutades sista scenen, och alla började klappa händer och busvissla. "NEJ! NEJNEJNEJ" började alla skådespelare skrika och sprang av scenen, in bakom kulisserna. Inte förens då kom vi på (eller fick reda på) att det var ett genrep, och man applåderar inte på genrep.
Att ta sig ut från teatern var inte det enklaste, det var mycket folk och jag höll på att ramla typ två gången av att någon råkade knuffa till mig. Men jag ramlade inte - jag lyckades hålla mig och min värdighet ståendes!

...Och det lyckades jag med ända tills någon ropar "akta er, här kommer det.." när jag ska hoppa förbi. Det. Det. Jag är Det. Jag är flickan som kallas Det.
Där föll min värdighet likt Göran Kropp när han klippklättrade.

Lovisa och Matilda skrattade åt mig.

Vi lyckades i alla fall ta oss ut, och väl ute visade jag Lovisa hur vig (...om man jämför med innan) jag blivit sen jag fick gipset (måste ju alltid sitta och ligga med benet högt upp). Då kom Lovisas crankyness tillbaka. "Meh! Det är ju bara för att du tar stöd. Du kan ju inte ta stöd" säger hon och drar helt oväntat ut kryckorna ur mina händer så jag faller ihop i en hög på marken. Då fattar hon att det kanske inte var så smart gjort, och faller ihop i en hög på marken hon med - av skratt. Jag och Matilda skrattade vi också, så mycket att vi fick ont i magen.