Efter det att jag bröt foten hann 36 timmar gå innan jag slutligen lyckades få mig lite sömn. Somnade vid fem och vaknade klockan sju. Då var jag svinhungrig, fast pappa hade redan åkt till jobbet och mamma sov, så att ta sig till köket -för att sedan klara av att fixa fram all frukost helt själv- skulle verkligen bli en utmaning. Var nära att ge upp efter första trappsteget (kämparglöden försvinner när jag känner sig som ett freak), men hungern värkte verkligen i magen och jag visste att det skulle bli minst lika plågsamt att lägga sig utan någon mat som det skulle bli att kämpa sig ned till köket. Ett ynkligt "hallå.. hjälp.." slank ur mig, men precis som väntat fick jag inget svar. Nehepp. Det var bara att fortsätta.
Insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna hoppa ned för trappen med båda kryckorna, och jag kom inte på något bättre än att lite halvsmidigt kasta ned den ena nedför trappen. Det lät lite. Mamma vaknade säkert (men ändå kom hon inte och hjälpte).
Det tog mig faktiskt bara någon minut att ta mig ned till köket, fast det gjorde jävligt ont när jag studsade ned för trappen. Att plocka fram frukost var dock lite svårare. Kunde ju inte använda någon av händerna, så jag fick ta sakerna i munnen; en sak i taget. Det tog lite tid. Algot låg och tittade roat på mig under hela processen, och hjälpte mig att plocka upp saker jag tappade.  Han är för övrigt lite skeptiskt till mina kryckor; vågar inte riiiktigt gå nära dem. Han är verkligen den mesigaste hunden jag vet.
Anyhow.
Jag fick i mig min frukost, och klarade med nöd och näppe att få in sakerna i kylen igen, och sedan stånka mig upp till mitt rum. Väl i sängen la jag mig och lyssnade på min kära vän Ludovico Einaudi, och innan jag visste ordet av hade jag somnat.