Halsflussen och förkylningen kommer säkerligen ifrån festivallivet på Emmaboda.

Det var en riktigt bra festival i stort sätt, men skön musik och sköna människor. Men våra förutsättningar för att den skulle bli helt lyckad var dock inte så bra. Vårt tält (som var helt nytt) märkte vi saknade både tältpinnar och snören, vilket gjorde att vi inte fick på vårt regnskydd förens 10 minuter efter det att vi satt upp det (vi fick låna av Gustav och Nelly) - och med tanke på att det redan då regnade så var det försent. Tältet var fuktigt. Vi skulle få ett helvete. Well, det trodde vi väl i och för sig inte först. Varken Göran eller jag är väl några egentliga nature diggers som brukar vandra och sova i tält, så vi tänkte att det torkar väl om en stund! Ack så fel vi hade. Första natten blev en fullkomlig skräcknatt. Kryper ned och lägger mig, lite småfull, på min (trodde jag) varma och torra madrass och drog min (trodde jag) varma och torra sovsäck över mig. Tänker, smart som jag är, att jag behåller nog kläderna på - det verkar ju lite kyligt. Bra där, Emma. Tänkte du också på att du sprungit runt i regn de senaste timmarna, och att dina kläder är dyngsura? Tänkte du på att Clas Ohlson-jävlarna glömt att lägga i tältpinnar i ert förbannade tält, och att detta gjorde att det hunnit regna in ett bra tag innan ni fått tag på några att sätta fast det i? Nej, för du var småfull och glad och trodde att självaste livet aldrig skulle göra så mot dig - för när du är full är allting regnbågar och enhörningar!

Vaknar en timme senare av en fruktansvärd frossa. Hela kroppen skakar något otroligt samtidigt som jag knappt kan röra en muskel. Försöker ropa på någon men munnen formar inga ord. Känner mig helt handlingsförlamad. Efter ytterligare tjugo minuters frossa lyckas jag sätta mig upp. Försöker hitta min mobil, men den är helt borta. Letar vidare efter en ficklampa som jag till min glädje lyckas hitta, och lyser runt med den i tältet efter något som kan tänkas vara torrt. Nope. Allting är blött. Allt förutom en picnic-filt som faktiskt är helt torr, så den lägger jag över mig, under sovsäcken. Ligger så en stund och inser att jag måste hitta något att lägga över madrassen också med tanke på att den med är dyngsur. Hittar en vit regnponcho som får till att bli mitt lakan. Bättre.

Somnar om en halvtimme och vaknar sedan igen av samma frossa som tidigare. Ingenting hjälpte riktigt när man inte hade torra kläder på sig. Till min glädje hör jag hur Anneli och Bea (vars tält stod precis utanför vårt) har kommit tillbaka och lagt sig i sitt tält. Ropar på Anneli och frågar henne om hon har några torra kläder, men hon skrattar bara och säger att jag är full. Blir sur. Skriker att "d-d-d-det ä-är j-a-a-ag f-f-fan-n i-i-nt-e-e a-alls, j-j-a-ag f-f-fr-ryser ih-j-jäl!" (ingen överdrift ang. hur jag pratade, snarare underdrift. Jag kunde inte säga ett ord rätt bara för att jag skakade så mycket. Men jag var faktiskt inte full längre).

"Men Emma, jag har din mobil!" Pang så landar något i huvudet på mig, och till min stora lättnad (fast jag vet egentligen inte varför) så är det min mobil. Trots att jag knappt kan slå numret lyckas jag ringa ett samtal som blir både långt och pinsamt för min egen del. Jag kunde inte prata utan stammade bara konstiga meningar om hur jääävla mycket jag frös. Tårar kom och nu efteråt känner jag mig som den största tönten i världen, men fy jävla helvete vad jobbigt det var, det kan inte sägas annat om. (Tack förresten, du är fin och det var väldigt gulligt av dig att hålla mig sällskap.)

Efter ett bra tag frågar jag Anneli igen som verkar ta mig lite mer seriöst nu, och skickar över ett par mjukisbyxor. Thank GOD för de byxorna! Så fort jag dragit på mig dem kändes det lite bättre. Jag var fortfarande svinkall och låg och skakade, men jag var torr! Efter bara en halvtimme kände jag hur tröttheten tog över, och jag kunde somna, men jag var helt besluten om att åka hem nästa dag.

Det gjorde jag dock inte, och även om nätterna oftast var ett rent helvete så var dagarna/kvällarna väldigt roliga! Tack till Anneli, Bea, Göran och folket jag träffade där, och tack till alla awesome band jag såg! I nästa inlägg kanske jag får berätta lite mer om de bra och roliga sakerna som hände också, så ni får se att det faktiskt inte var så dumt som det nu måste ha framstått.

Kände att jag var skyldig er ett litet inlägg (ni är ju gulliga och skriver att ni saknar dem).

Puss på er, skriver nog snart igen.