Well, det hade väl kunnat vara helt okej kul om det inte var för att det bara var information idag.

Och vår lärare pratade så jävla långsamt och entonigt, det var helt sjukt svårt att hålla sig vaken! Såg mig om i klassrummet; två-tre pers satt baklutade i sina stolar och blundade. Det såg så jävla skönt ut att jag var tvungen att göra detsamma.

Jag skojar inte, hans röst skulle kunna användas på någon inspelningskasset för folk med sömnsvårigheter. Det var stört! Och där satt jag, och räknade minuterna. "Bara 2 timmar kvar..." skrev jag på Lovisas papper, och det högg till i mig när jag formade orden med pennan.

Två saker skulle kunna hända på de återstående två timmarna;
1: Jag får ett psykbryt och börjar lipa.
2: Jag somnar med huvudet rakt i bordet.

Fick kämpa för att inget av det skulle ske.

En sak fick mig att piggna till någon minut åt gången, och det var varje gång han kallade någon för "tokdåre". Kände Lovisas blickar och vi båda fick kämpa för att inte börja asgarva åt det väldigt grova ord han valt att använda. Det var rätt kul att läsa igenom informationshäftet han gav oss med, då det var fyllt med pepptalk, så som "Ge järnet!!". Lite gulligt ändå.

Men den monotona rösten of his (som dödade enhörningar och sög ur färgen ur alla världens regnbågar) höll på att göra mig galen!

Då sa han det.

"..ja, det är ju väldigt viktigt att ni har en nyansering i er röst när ni pratar i radio - det får inte bli för monotont, då finns det ingen som orkar lyssna. Jag fick en stroke för två år sedan, och det gör att man får en väldigt monoton röst, så det har jag fått jobba på.. Jag har en del jobb kvar, så jag får ursäkta om jag låter lite entonig."

Jag dog lite inombords. Kände mig hemsk.

Skammen fick mig faktiskt att piggna till lite, och jag kunde hålla mig vaken de sista tio minuterna av lektionen. Vi fick sluta en timme tidigare.

Hemska Emma.