Jag skrev inte vidare på inlägget igår, men det som hände var att jag var svimfärdig precis hela dagen, och svimmade till och med på svenskan. Det började direkt när jag klev ur sängen på morgonen; jag fick yrsel och blev illamående direkt när jag ställt mig upp. Intalade mig själv att det inte var något farligt, och gick för att duscha. Det gick ju sådär kan jag säga - jag fick kliva ur duschen två gånger för att sätta mig ned och dricka vatten innan jag äntligen blev klar.

När jag gick runt i köket och gjorde i ordning frukost var det likadant, och nu svartnade det till och med för ögonen om jag stod upp för länge. Det var riktigt läskigt, men jag fortsatte intala mig själv att det snart skulle gå över. Dock var jag lite orolig för hur det skulle gå på bussen om jag inte fick sitta ned.

När jag stod och blåste håret svartnade det till rejält, så jag var tvungen att stänga av hårtorken och slänga mig på mammas säng (mammas och pappas rum ligger precis intill toaletten på undervåningen). Mamma sov som en stock, och hade kvällen innan verkligen bett mig att inte väcka henne eftersom hon hade sovmorgon. Tänkte att jag verkligen skulle behöva hennes hjälp att ta mig till skolan, men jag lät henne ändå vara och drog mig upp ur sängen i den takt jag kunde utan att må allt för dåligt.

När jag väl blev klar och begav mig till bussen kändes det lite bättre, så jag trodde att frisk luft var det enda som hade behövts för att det skulle gå över, men det skulle bara bli värre.

Bussen var proppfull, och jag var den sista busschauffören släppte på innan han själv ansåg att den var för full. Alla stod som packade sardiner, och jag bad en stilla bön om att jag inte skulle svimma.

Antingen hade Gubben Gud också sovmorgon eller så lyssnade han helt enkelt inte, för det dröjde inte länge innan det började svartna för ögonen igen. Rejält. Jag kände hur benen vek sig men fick i sista stund tag i stången bredvid mig och kunde dra mig upp. "Ursäkta, men jag måste verkligen få sitta ned.." sa jag till tjejen på sätet bredivd men väntade inte på svar innan jag satte mig. Jag mådde illa. Allting snurrade. Vafan var det med mig?

Yrseln och illamåendet vägrade ge med sig även nu när jag satt ned, och det enda jag kunde tänka var "luuuuft!", så jag tryckte på stoppknappen och slängde mig av bussen. Vinglade in i busskuren precis utanför och kastade mig på bänken. Började hyperventilera. Ringde mamma som kom och körde hem mig.

Usch.

Ni borde nog ha satt en idiotstämpel i pannan på mig som inte sket i att gå till skolan när jag mådde så dåligt, men det är inte slut än.

Jag kom hem, sov tjugo minuter, och stack sedan tillbaka till skolan. Trots att jag inte mådde ett skit bättre. Mamma skjutsade mig i alla fall, och det var nog tur det.

Jag klarade av både matte- och engelskalektionen, men när svenskalektionen började kom det tillbaka på riktigt igen. Slängde mig ut ur klassrummet och det enda som nu for genom mitt huvud var "okej, vart fan kan jag spy?". Sedan blev det svart. Helt svart. I cirka 3 sekunder, innan jag återfick medvetandet och fann mig själv liggandes på golvet. "Okay, that's it, I'm outta here." Ringde mamma och hon fick komma och hämta mig igen.

Denna gången åkte jag direkt hem, och sov fyra timmar i sträck.

Resten av kvällen spenderades i sängen med hopp om att jag skulle må bättre imorgon.

Nu ligger jag en dag efter! Orkar inte berätta om dagens händelser, ska nog lägga mig i sängen faktiskt. Ni får höra om mina oh så spännande äventyr imorgon istället. Puss på er.