Jag sitter hos Lovisa, iklädd i en rosa cowboyhatt.

I ett försök till att komma på något att göra frågade jag om vi skulle spela sims 2. Detta skulle jag inte ha gjort. Den senaste halvtimmen har bestått av titta på Lovisa när hon inrett vårat simshus. Lovisa tar sims på största allvar, och är extremt noga med att både tapet, golv och inredning matchar perfekt. Jag å andra sidan är inte lika insatt.
Efter en kvarts noggrant inredande flyttar hon över datorn till mig och fnissar "HIHI, NU FÅR DU GÖRA DITT RUM!". Jippie-yay! Jag sätter dit det första golvet jag hittar och några fula gula tapeter. Tror Lovisa fick ett nervöst sammanbrott innerst inne, men hon lyckades lugna sig, bet ihop läpparna och log stelt till mig när jag efter bara en halvminut sa att jag var klar.
Sedan lät jag henne ta över igen.

Efter ytterligare 20 minuter var hon klar (hade gnällt på henne oavbrutet) och jag trodde äntligen att jag skulle få spela lite, men nej, det fick jag inte. "NEJNEJ ASSÅ JAG SKA VISA HUR MAN GÖR..." (Hej Emma, 17 år, som aldrig spelat sims i hela sitt liv)
Snart upptäckte hon att ett fusk hon lagt in inte fungerade, så hon gick tillbaka till huvudmenyn för att fixa det.
När vi kom tillbaka in i spelet var huset inte sparat (fast vi faktiskt hade sparat det två gånger).
Lovisa såg förfärad ut i två sekunder innan hon insåg att nu kunde hon ju inreda huset PÅ NYTT! Då hoppade hon upp och ned i stolen och började klappa händer.
Jag svarade med en sur blick.
Sen stängde vi av spelet.


Sedan har vi tittar på Pelle Kanin när han besöker Herr Karlssons trädgård (nostalgiiiii) och varit ute med hennes hund Bonzo. (Lovisa tvingar mig att skriva att den är jättesöt, när han egentligen ser ut som odjuret från filmen Skönheten & Odjuret.)
Det var kul.
Vi kastade boll till Bonzo, som sprang efter den som en besatt.
När det var min tur att kasta tog ivrigheten över och jag råkade kasta ut den på den stora och snötäckta ängen.
Bra där.
Bonzo vägrade hämta den, då han hela tiden skönk ner i snön (som var runt en meter djup).
Jahapp. Fanns inget annat att göra än att ge sig ut, eftersom det var hans favoritboll.
Eftersom Lovisa bara är 156 cm (åh, förlåt mig, 157 cm*) så såg detta hysteriskt roligt ut. Bara halva Lovisa syntes.
Eftersom hon var så liten och hjälplös, så kunde jag inget annat än.. att göra det ännu värre för henne! Jag puttade omkull henne gång på gång och tryckte ned hennes ansikte i snön. Sedan lade jag mig på henne några gånger också. Hihi. Vi (inte minst Lovisa) var helt dyngsura när vi efter en tjugo minuters lång fightande lyckades ta oss "i land" med bollen i högsta hugg.

Lovisa frös.
Kanske inte var så smart av mig att dränka henne i snön när hon faktiskt hade feber..

Nåväl! Kul var det.