Har varit och röntgat foten idag, nu väntar jag bara på att sjukhuset ska ringa och ge mig besked om hur det ser ut.  Gode Gud. Det får inte vara felläkt.

Har gått runt hela dagen och tänkt på vad som händer om det är det. Hur hela min sommar kommer rasa. Usch. Det har verkligen tagit all min energi, så jag somnade nästan direkt när jag kom hem.

Vaknade tre timmar senare, hysteriskt gråtandes. Jag skojar inte - hela kudden var dyngsur och jag hulkade som en liten flicka som tappat bort sina föräldrar. Det var verkligen sjukt längesen jag vaknade och grät, men varje gång känns det lika konstigt. Det är liksom som en urladdning för hela kroppen, och även om jag precis vaknat ur en tre timmars lång "tupplur" så ville jag bara fortsätta sova. Dock var jag i full gång med att tänka igenom det jag hade drömt.
Min dröm handlade helt enkelt om mig själv och en kille jag var tillsammans med, som jag var sjukt kär i, och som jag också hade ett barn med på typ ett år. Orkar inte förklara allt som hände i drömmen, men den slutar med att killen jag var tillsammans med dör i en bilolycka, och att mitt barn dör av en elektrisk chock!? Dessutom håller alla fast i mig, så jag inte kan springa fram och hjälpa honom. Jag ser bara hur han liksom skakar och skakar av den där jävla strömmen som far genom hans kropp, och hur han blir allt svagare innan han tillslut faller död ned på marken.
Fattar ni paniken. Fattar. Ni. Paniken.
Resten av drömmen bestod av att folk försökte få mig att må bättre, för jag var helt hysteriskt. Grät som om det inte fanns någon morgondag - skrek och slog vilt omkring mig. "De är borta, de är borta!" skrek jag om och om igen.
Så jävla, jävla hemskt.

Ursäkta mig, kära drömtydare - men vad sjutton betyder det här?

För ett kort ögonblick fick jag lite panik och började tänka på om det hade något med framtiden att göra, för av alla sjuka drömmar jag haft så var den här mest realistisk. Visst fanns det en del knäppa inslag, men inte alls lika många som det annars blir.
Det var i vilket fall ytters obehagligt, och jag sitter fortfarande och torkar tårarna som vägrar sluta rinna.