Vaknar med ett rossligt bröst och blandade tankar om hästar, vår teaterlärare PG och bilar. Efter någon minuts funderade lyckas jag komma på orsakens - nattens dröm. Här kommer en snabbspolning!

Befinner mig på en ridlektion med hela min klass, och ridläraren är ingen mindre än PG. Vi rider runt i ett stort ridhus och jag rider på en söt liten skimmel. Helt plötsligt har PG anordnat en stor hopptävling, fast bara för oss i gruppen, så på ett sätt är den inte så stor. Det är runt 50 stycken hinder och de står uppradade precis efter varandra i formen av ett S (alltså från ena sidan av ridhuset till den andra). Hästarna kunde alltså inte ta sats innan ett hinder (det fanns ingen plats för det) utan studsade som bollar över dem, ett i taget.
Innan tävlingen börjar sitter alla i klassen på läktaren medan PG går runt och förklarar i vilken ordning vi ska rida osv. Sedan säger han "och förresten, man kan inte hoppa om man hostar". Precis då börjar jag hosta.
- Emma, du är hostig och får inte hoppa.
- MEN VA? Jag är inte hostig!
- Jo. Gör såhär: (han drar ett djupt andetag).
Jag gör som han säger och både känner och hör hur det rosslar till i bröstet.
- Där ser du, du kan ju inte hoppa!
Arg som ett bi tar jag min vita häst och går. Befinner mig sedan på något vänster i pappas bil. Sitter i förarsätet och pappa sitter bredvid, men när jag börjar köra ned för trånghallabacken (en väldigt lång backe precis vid mig) så börjar pappa skrika hysteriskt och säger att jag måste hålla i ratten, vilket jag redan gör.
Då vaknar jag.

Ingen jätterolig dröm direkt, bara lite random.

Klockan nio är jag i stan på väg mot skolan. Ringer Lovisa och frågar vart hon är.
- Vad menar du? Jag är hemma?
- Men! Det är ju skola!
- Ehm, ja. Klockan elva.
- ..Du skojar.
- ..Nej..

De följande fem minuterna av samtalet handlar om att jag vill ta mitt liv. Att jag inte kan sätta mig ensam på ett fik för jag har ingen bok jag kan låtsas läsa, och då kommer jag se supersorglig ut som sitter där ensam vilket kommer göra mig ännu mer deppig och det kommer sluta med att jag hänger mig i mina hörlurar mitt på fiket.
Lovisa fnissade. Jag fortsatte prata om att jag ville dö.
Överreagera? Jag? Nä.

Det var bara att åka hem igen.

På teatern idag hade vi stage fighting, vilket var sjukt roligt! Vi fick lära oss att göra lavetter (med både fram- och baksidan av handen), knytnävslag (i ansikte och i mage), ramla omkull och att bli inputtade i väggar. Mycket lärorikt om jag får säga det själv!
Händerna var dock illröda och sved som satan vid lektionens slut, men det var det värt.
Liiite roligt var det dock när jag skulle putta in Matilda i väggen, och Matilda blev lite för ivrig samt glömde ta emot med händerna, och sprang rakt in i den med ansiktet först. Pang. Matilda slog i hakan. Rätt rejält faktiskt, och det gjorde nog satans ont, men det såg faktiskt lite roligt ut.