Du säger att det inte är någonting
jag är inte dum
och jag vet att det är mitt fel

Så jag gör som jag alltid gör
tröstar dig med lögner
lugnar dig med osanning
svärtar ner mig själv
i ett desperat försök att få dig sluta gråta


Du har fått mig att hata kärleken

jag insåg aldrig hur svårt det var
och jag vill inte såra dig
så jag målar upp någonting annat
som egentligen inte finns

Det är bara en tavla
känn på den
inte för hårt
den har inte torkat
du blandar ut färgerna

Den är fin, eller hur?
men det är bara en tavla



Plutande läppar som snuddar vid mina
en varm andedräkt träffar mig när du tyst viskar
jag älskar dig
och jag hinner tänka
att jag nu ska jag berätta
nu ska jag säga sanningen
tvätta mina inre väggar som är fyllda av smuts
men istället kräks jag ut de där orden
som för mig inte längre betyder något


Jag säger att det inte är någonting
du säger okej
går för att sätta på dagens första kopp kaffe
jag anstränger mig ju inte ens
hur kan du inte se?
antingen borde jag få pris för mina otroliga skådespelartalanger
eller så vet du egentligen vad som väntar
men är för rädd för att möta det

Du lever i min tavla
jag undrar om du vet
egentligen
en trygghet
vad vet jag

(Detta är en dikt jag skrev för rätt längesedan, så den hänger inte ihop med nuet.)