Tidens mördare
Nerbitna naglar
avklippt hår
som aldrig växer ut
en vattendroppe
som aldrig träffar mark
jag har suttit här ett tag
vaggandes
fram och tillbaka i Ångestens famn
jag kastar min klocka i marken
tar upp en sten och slår
ett slag för varje gång den fått min mage vända och vrida sig
hör hur det krasar under min hand
i samma sekund som tickandet upphör
upphör också det dunkade ljud
inuti mitt bröst
och jag känner mig mer levande än någonsin
jag dödade tiden
(Vet inte om jag lagt in den här innan, så jag lägger upp den igen.)
Kommentera gärna
Postat av: Amanda
åh, den dikten är så jävla fin :D du skriver grymt bra emma!
Trackback