Jag slåss med ensamheten
med bara knytnävarna slår jag så hårt jag kan

missar

och ensamheten slår tillbaka
träffar mig rakt i magen
påminner mig om
att det är mitt eget fel

jag faller ihop på golvet
på mina bara knän
bönar och ber
gråtandes
skrikandes

men får bara en låg viskning till svar
"det är du och jag nu"