..att något som egentligen inte finns..
I morse, ganska direkt efter mitt morgon-inlägg, tog jag fram hårfönen för att torka mitt hår som stod åt alla håll efter morgonens dusch. Jag kanske inte behöver säga att det låter en hel del när man fönar håret - för jag antar att ni redan är rätt medvetna om det.
I alla fall. När jag var färdig och hade stängt av fönen så surrade det grymt mycket i ena örat. Och det slutade inte.
Det var inget sånt där pip som man kan höra någon gång ibland, utan det verkligen surrade. Grymt obehagligt eftersom det annars var helt tyst i hela huset.
Efter en kvart började jag få lite panik. Tänk om jag seriöst hade fått tinnitus? Visst, det var kanske en lite löjlig reaktion med tanke på att det bara gått en kvart, men saken är den att jag har tänkt en del på det där. Jag vet t.ex inte hur många hörlurar jag sprängt p.g.a för hög ljudvolym.
Så - om jag nu faktiskt hade fått tinnitus - skulle jag aldrig på uppleva fullständig tystnad igen då? Panik igen.
Så slog det mig hur mycket jag faktiskt underskattat den. Ja, tystnaden alltså. Sen jag fick min första iPod - vilket är några år tillbaka - så har jag haft musik i öronen non stop. Till skolan, i skolan, hem från skolan, när jag kommer hem från skolan sätter jag på musik på datorn, sedan går jag kanske ut med Algot - och då är självklart min musikspelande kompis med, efter det så..
Ja, ni fattar ju.
Jag har verkligen inte haft tid att bara sätta mig ned och lyssna på tystnaden, som jag faktiskt älskade att göra innan. En av de bästa sakerna jag vet är att gå ut på kvällarna, men nu har jag som sagt iPoden med mig. Innan brukade jag ofta sätta mig ned någonstans och bara njuta av hur tystnad faktiskt kan ha så fruktansvärt mycket att säga (och det är rätt häftigt ändå, att något som egentligen inte finns kan ha så mycket att säga).
Yeah, go ahead, call me weirdo. Jag fattar att jag måste låta rätt löjlig.
Jag är rätt löjlig ibland.
Men det är okej.
Efter en kvart började det dock avta, och ytterligare en halvtimme senare var det helt borta.
Det var med andra ord inte värre än så.
But still. Det fick mig verkligen att tänka till.
Kanske borde jag ta vara på tystnaden lite bättre.
Gör det, ta vara på tystnaden. Jag har haft tinnitus i ganska exakt 10 år (efter en av våld sprucken trumhinna) och det är ingen höjdare. Man vänjer sig och jag har inte den mest aggressiva varianten, men tystnaden finns aldrig ALDRIG hos mig. Det finns visserligen ett tillfälle då jag inte hör tonen, och det är när jag lyssnar på tillräckligt hög musik. Och vad följden blir av det är inte så svårt att räkna ut. Det jävliga är att det tycks bli värre långt senare av för hög lyssning, som att straffet kommer retroaktivt. Frustrerande, ja.
Intressant annars. Att ingenting är någonting, och vice versa.
Inte för att måla nån Fan på väggen. Men. Njut av tystnaden, medan du kan.
Det är ganska så underbart när man inser att man faktiskt uppskattar tystnaden lika mycket som musik. Dessutom känner mig sig ganska djup ett tag och blir stolt för man inte är så ytlig som man vissa dagar får för sig.
Jag älskar att bo på landet, en bit från en hyfsat stor väg. Att på sommarkvällar gå ut och inte höra annat än luften och bilar som susar förbi, fantastiskt. Okej, jag inser också att det låter aningen lame men.. Det är skönt att fler kan tycka det.
Sen att man inte kan leva utan musik har inte med detta att göra för tillfället.
