Jag ville bara berätta att jag har lyckats strula till kodmallen, så det går inte att kommentera min blogg!
Om jag inte hinner fixa det innan jag åker till London, så fixar jag det när jag kommer hem :)

Jag sitter och lyssnar på "Free" med Gavin Degraw och bara dör.
Gavin är verkligen sommar. Och lycka.

Imorgon åker jag till London, och det ska bli så sjukt roligt! Har varit på stan med mami och köpt både nödvändiga och totalt onödiga saker till resan. Köpte bl.a en "sommardagbok". Haha, jag vet verkligen inte hur många dagböcker jag har köpt innan denna, och det slutar alltid med att jag tappar/glömmer bort den. Men i sommar kommer det hända en del, så det skulle faktiskt vara roligt att skriva ner det och ha det med sig.
I vilket fall; Åh, vad roligt det ska bli i London!

Dagarna har gått rätt segt framåt, jag har inte gjort så mycket. Varit hemma, passat kusiner, varit med kompisar lite då och då.
Men det har faktiskt varit jätteskönt. Fått tänka ordentligt och bara vara. (Som jag nämnt många gånger att jag älskar. Det LÅTER ju t.om underbar. Bara vara. Bara.. vara. Haha.)
Egentligen borde jag fortsätta packa, men jag måste ner till stan och fixa ytterligare två saker till resan, så jag passar på att ta med min mig kära hårboll som inte varit ute idag.
Jag kanske skriver senare idag, annars så får ni önska mig en trevlig resa till England allihopa!

Oj vad längesedan det känns som att det var, haha.
För er som undrar så rullar livet på helt OK, och idag är det midsommar, och precis som innan varje högtid råder det full panik hos familjen Silfver. Det ska städas, lagas mat, göras iordning, panikhandla de viktigaste sakerna som man kommer på sig ha glömt och andra lite mindre viktiga saker som man slänger ner för att man tänker att "detta kan nog användas, vad smart jag är", men sedan inte används alls, utan ligger där och blir gamla och så en dag hittar man dom och tänker "när köpte jag de här?" och så tänker man tillbaka och minns och...

Herregud Emma, lugna ner dig.

 Pappa köpte guitar hero igår, vilket är skitkul. Lyckades få honom att köpa det genom att säga att vi kunde använda det imorgon när gästerna kommer som "en kul grej".
Jag suger, om ni undrar, men det är skitkul i vilket fall. Och jag är i alla fall bättre än min bror som fortfarande kör på "easy". (Hej, jag är en medium, faktiskt)
Har laddat ner 3 olika skivor till mamma med vad jag tycker är sommarmusik, men det duger inte. Antar att hon vill höra "o'boy" och alla de där.
Absolute summer hits 2009 får fan duga. Nu får kvinnan vara tyst.

..Men kvinnan är inte tyst. Kvinnan skriker och är arg, eftersom ingen hjälper henne hälla över chokladen på alla marshmallows. Om ingen går ner och hjälper kvinnan kommer kvinnan att sprängas i flera tusen bitar, och även om det vore skönt att slippa hennes skrik just nu så skulle det bli lite tråkigt sen, för då hade vi ju inte fått någon mat.
Så jag får väl kasta mig ner för trappan och hjälpa henne.

Vi hörs!

Jag blinkar till, tårar kan jag vara utan.
(Kent - FF)

Jag har fastnat för den textraden.
För jag känner igen mig så jävla väl.

Under alla de här åren då jag har mått dåligt, har jag förbjudit mig själv att gråta.
"Jag tänker inte vara svag, jag tänker i alla fall inte visa att jag är det."
För vi lever i en värld där svaghet är tabu.
I och med att jag förbjudit mig själv att gråta, har jag också förbjudit mig själv att prata om det som är jobbigt. Jag undviker gärna tankarna också, i alla fall när det går.
Så fort något jobbigt har dykt upp är det precis som att jag ska försvara mig själv, min heder.
Istället för att bara låta allt komma förvandlar jag tårarna till något hårt,
som istället innifrån river upp mig gång på gång.

Men jag vill inte mer. Jag vill lägga mig i fosterställning med huvudet i någons knä och gråta ut, berätta precis hur jag känner och tänker och varför jag gör som jag gör. Och jag behöver en kram, inte ett försök till att vara vuxen och veta bäst.

För det fungerar inte längre.
Det går inte att undanhålla sanningen, och sanningen är att jag inte mår bra.
Det går inte att undvika tankar, men framför allt går det inte att sitta och tvinga tillbaka tårarna varje kväll så hårt att man håller på att kräkas, bara för att försöka bevisa för sig själv och alla andra att man är stark.



 

Spelar det längre någon roll?
Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll.



Oj vad jag inte har uppdaterat min blogg på ett tag.
Fast det är nästan inga som läser dig ändå, haha.

Anyhow.
Jag vet inte vad det är med mig. Just nu verkar ingenting funka. Jag har inte lust med något längre. Jag längtar inte. Jag lägger mig för att det ska bli en ny dag, men när den väl kommer önskar jag bara att den också snart ska vara över. Kinda emo, isn't it? Och till råga på det har jag börjat lyssna på Kent, dock bara på de gamla låtarna.

Jag går inte ut och går längre. Det var liksom som en drog innan. Gick alltid ut långa promenader med Algot på kvällarna.
Jag vet inte, jag har varken ork eller vilja. Vill bara lägga mig och sova, som sagt.
Det syns så väl på mina foton när jag mår dåligt. De senaste bilderna jag tagit har varit skit. Både bilderna och redigeringen. Jag har ingen fantasi, och är slarvig.
Suck.
Jag har slutat skriva. DET om något är ett tecken på att allt inte står rätt till med mig. Jag försöker inte ens längre, för det blir ändå skit.
Jag vet verkligen inte vad det är med mig, men jag måste, måste, komma ur detta. Jag mår inte bra av det, inte någonstans.

Varför bär tjejer smink och parfym?
De är fula och luktar skit, that's why.