”Det händer aldrig mig.” Hur många gånger tänker vi inte den tanken? Enligt oss själva är vi osårbara, ja näst intill odödliga. Vi är superhjältar utan krafter.

Hemska saker händer i världen, det vet vi.

 

Hemska saker kanske händer dig.

Men det händer inte mig.


Det händer aldrig mig.

 

Idag förklarade mina klasskompisar för mig att det inte var lov förens om två veckor. Jag har gått och trott att lovet var nästa vecka.
Sug min..

 

Jag sitter hos Lovisa, iklädd i en rosa cowboyhatt.

I ett försök till att komma på något att göra frågade jag om vi skulle spela sims 2. Detta skulle jag inte ha gjort. Den senaste halvtimmen har bestått av titta på Lovisa när hon inrett vårat simshus. Lovisa tar sims på största allvar, och är extremt noga med att både tapet, golv och inredning matchar perfekt. Jag å andra sidan är inte lika insatt.
Efter en kvarts noggrant inredande flyttar hon över datorn till mig och fnissar "HIHI, NU FÅR DU GÖRA DITT RUM!". Jippie-yay! Jag sätter dit det första golvet jag hittar och några fula gula tapeter. Tror Lovisa fick ett nervöst sammanbrott innerst inne, men hon lyckades lugna sig, bet ihop läpparna och log stelt till mig när jag efter bara en halvminut sa att jag var klar.
Sedan lät jag henne ta över igen.

Efter ytterligare 20 minuter var hon klar (hade gnällt på henne oavbrutet) och jag trodde äntligen att jag skulle få spela lite, men nej, det fick jag inte. "NEJNEJ ASSÅ JAG SKA VISA HUR MAN GÖR..." (Hej Emma, 17 år, som aldrig spelat sims i hela sitt liv)
Snart upptäckte hon att ett fusk hon lagt in inte fungerade, så hon gick tillbaka till huvudmenyn för att fixa det.
När vi kom tillbaka in i spelet var huset inte sparat (fast vi faktiskt hade sparat det två gånger).
Lovisa såg förfärad ut i två sekunder innan hon insåg att nu kunde hon ju inreda huset PÅ NYTT! Då hoppade hon upp och ned i stolen och började klappa händer.
Jag svarade med en sur blick.
Sen stängde vi av spelet.


Sedan har vi tittar på Pelle Kanin när han besöker Herr Karlssons trädgård (nostalgiiiii) och varit ute med hennes hund Bonzo. (Lovisa tvingar mig att skriva att den är jättesöt, när han egentligen ser ut som odjuret från filmen Skönheten & Odjuret.)
Det var kul.
Vi kastade boll till Bonzo, som sprang efter den som en besatt.
När det var min tur att kasta tog ivrigheten över och jag råkade kasta ut den på den stora och snötäckta ängen.
Bra där.
Bonzo vägrade hämta den, då han hela tiden skönk ner i snön (som var runt en meter djup).
Jahapp. Fanns inget annat att göra än att ge sig ut, eftersom det var hans favoritboll.
Eftersom Lovisa bara är 156 cm (åh, förlåt mig, 157 cm*) så såg detta hysteriskt roligt ut. Bara halva Lovisa syntes.
Eftersom hon var så liten och hjälplös, så kunde jag inget annat än.. att göra det ännu värre för henne! Jag puttade omkull henne gång på gång och tryckte ned hennes ansikte i snön. Sedan lade jag mig på henne några gånger också. Hihi. Vi (inte minst Lovisa) var helt dyngsura när vi efter en tjugo minuters lång fightande lyckades ta oss "i land" med bollen i högsta hugg.

Lovisa frös.
Kanske inte var så smart av mig att dränka henne i snön när hon faktiskt hade feber..

Nåväl! Kul var det.

Faktiskt riktigt rolig och extremt givande teaterlektion idag, men gud så svårt det var!
Vi har blivit indelade i två grupper som vi ska hålla oss till några veckor framöver; det är dessa grupper vi ska tävla med i Teatersportstävlingen* (vilket ord..) i slutet av ettan.

* En tävling mellan alla ettor, tvåor och treor som går Estet Teater. Hela skolan bjuds in (d.v.s alla som vill får gå, det är inte obligatoriskt) och ska rösta om vem de tycker är bäst/roligast på scen bland alla teaterklasser. Sjukt roligt ska det bli! Idag påmindes jag dock om hur otroligt svårt det kan vara, speciellt om man råkar ha en dålig dag.

Dagens övning var ingen mindre än Tips Från Coachen. Ni har väl sett detta på Parlamentet? Personerna i panelen får frågor som de ska svara på, samtidigt som de ska följa uppmaningarna de får framför sig (t.ex "du har inga ben i kroppen", "du går från födsel till död", "du är en hysteriskt Carola"). Vi gjorde dock inte precis som i programmet. Tre i taget fick gå upp och sätta sig framför ett bord, och alla tre skulle vara nyhetsläsare. Den första var vanlig nyhetsläsare, den andra hade sporten och den tredje läste upp vädret.
Sedan var det bara att börja (en i taget fick prata). Bakom oss stod vår teaterlärare PG och höll i massa lappar med olika uppmaningar vi skulle följa. Först visade han dem för publiken, och sedan för nyhetsläsaren.
Jag var först ut (vanlig nyhetsuppläsare), och fick bland annat "du är nalle puh", "du är Arja Saijonmaa". Tror jag fick någon mer, men kommer inte ihåg vad det var.
Fy sjutton vad svårt det var alltså! Speciellt när man inte bara var tvungen att tänka på att framföra det på ett sätt som passade uppmaningen, utan också behövde tänka ut bra saker att säga i nyhetssändningen.

Ja, det var verkligen nyttigt i alla fall! Man kände ju direkt vad man behövde öva på och så. Och övningen var riktigt kul!
Dessutom fick vi skriva egna uppmaningar till varandra. Jag skulle skriva Carros förslag "extremt sömnig", men det gick inte så bra.
- "Extmet"...?
- Ojdå, vänta.. så!
- Nu står det "extem"
- Men vafan! SÅDÄR. Nu.
- ..nepp. Nu står det "erxtem".
- MEN! HELVETE! NU!
- Ehm.. yeah.. men vad är "sömning"?


Efter teatern hade vi historia.
Det är verkligen något magiskt med historialektioner, så fort jag kommer in i klassrummet känns både mitt huvud och mina ögonlock flera kilo tyngre. Jag vet inte vad det är, kanske är det för att jag har absolut noll intresse i ämnet, så mitt undermedvetna tänker "det är ingen idé att ens försöka, lägga dig ned och sov lite istället!".
Jag måste dock erkänna att filmen vi såg på på dagens lektion var helt okej, så jag lyckades hålla koncentrationen (och ögonen) uppe.


Resten av dagens bestod av Kulturhistoria (vi tittade på gamla slutproduktioner och skulle öva på teateranalys), och Engelska (övade grammatik).
Sedan bar det av hem.
Somnade direkt.
Blev väckt av pappa någon timme senare och följde med honom ut på en långpromenad med Algot. Skönt, förutom att det blir så djävulskt kallt så fort solen går ned.

Nu sitter jag här och lyssnar på The Fray - Over my head. Riktig myslåt det där.
Skype någon?

Godmorgon kära läsare (ja, klockan är innan tolv när jag skriver detta, och på en helg så räknas det fortfarande som morgonen).
Igår hade jag en väldigt trevlig kväll!
Vid halv åtta träffade jag Göran, Julia, Amanda och Moa på Claras där vi åt och hade det trevligt. Vi kom in lite på novemberresan till Göteborg förra året (när vi var och tittade på Melissa Horn), och bestämde oss för att vi snart skulle göra om den resan, för gud vad roligt vi hade!
Efter ca. en och en halv timme på Claras så bestämde vi för att bege oss hem till Amanda. Jag och Moa njöt till fullo av vinterkylan medans de kvarstående tre mesarna klagade på att de frös.
Moa och jag gjrorde allt vi kunde för att försöka få dem att gå hela vägen hem med oss, men de totalvägrade och kallade oss puckon. Amanda ringde sin lilla mami som kom och hämtade dem, och jag och Moa fick gå ensamma. Inget problem med det dock, vi hade en jättemysig liten pratstund. Dessutom blev vi uppraggade av en röd gammal volvo. Mmmmh.

När vi var utanför Amandas hus såg vi hur fönstret till hennes rum öppnades, och ut strömmade Ke$ha's "TiK ToK", och ut kikade tre överexalterade flickor med varsin Hello Kitty-partyhatt. "WOOOOHOOOOOOOO! FAN VAD KUL VI HAR! NI HAR VERKLIGEN MISSAT NÅGOT NU TJEJER! GUD VAD PARTY VI HAR! WOOOOOOOOH!"
Moa och jag gav varandra en menande blick och suckade lite åt våra älskade vänners sorgliga försök till att få oss avundsjuka på ooootrooooligt kul de hade utan oss.
Vi kontrade med att vi faktiskt blivit uppraggade av en röd gammal volvo. De blev tyvärr inge vidare imponerade.
Väl inne på Amandas rum var det dans som gällde! Vi satte på gamla godingar som "Man! I feel like a woman!" och "Strong enough" och rörde oss sexigt *host* till musiken.
Efter ungefär en kvart kom Amanda med idén om att vi skulle gå ut. "Jaså, NU passar det att vara ute!?" var min och Moas gemensamma svar på den kommentaren.
Vi var trots allt rätt på den idén, så vi tog på oss och drog ut. Jag tog fram min mobil och satte på denna underbara låt, som vi glatt gick och sjöng med i trots att vi inte kunde se månen någonstans (det var helt stjärnklart, men vart hade vår lilla Mån-kompis tagit vägen?).
Vi gick förbi vad som brukar vara en liten gräsplätt, men som ni var täckt med en halvmeter snö.
Sen vet jag inte hur det hände, men snart sprang vi runt som små fulla fjortisar i snön (med våra icke vatten- eller snötäta skor) i den halvmeter höga snön, och skrattade så vi höll på att kissa på oss allihopa. Det ramlades, knuffades och myllades. Det roligaste var nog att snön liksom nästan var så hård att den höll utan att man gick igenom den. Men bara nästan. Så vi gjorde det till en tävling, att den som kunde gå längst på snön utan att falla igenom vann. Fyfan vad vi skrattade. Speciellt när man skulle springa; man såg ut som en haltande hyena. Typ.
Efter att vi sprungit runt där i ca. tjugo minuter märker vi hur vi är iakktagna av (vad vi trodde var) ett gäng 96:or i huset precis framför den lilla gräsplätten. De öppnade fönstret och gjorde "WOOOOHOO"-ljud om och om igen, och vi var inte sena med att haka på.
Efter ytterligare en stund av hoppande-i-snön så började vi känna hur kylan bet tag i oss. Vi tänkte precis börja gå hemåt igen när fönstret öppnades och en tjej ropade "MEN HÖRRNI, KOM IN!".

När vi kom upp i lägenheten blev vi minst sagt förvånade. Det vi trodde var en gullig liten hemmakväll med några 96:or var en förfest där ingen var yngre än 22. Vi skrattade lite åt oss själva.
Där stannade vi i ungefär en halvtimme, innan de skulle vidare ut på krogen.

Kort därefter fick jag skjuts hem av mami, eftersom vi skulle fira att papi fyllde år dagen efter. Det vill säga idag.

Det har varit en jävligt soft vecka. Inga svenska- eller historialektioner, vilket har ändrat en hel del i schemat! Ingen skola varken i onsdags eller idag, så himla skönt! Planen var att sova ut riktigt, riktigt länge idag, men sådär superduper länge blev det inte då jag vaknade vid elva (brukar sova till ett annars).
Duschade och åt frukost, och njöt hela tiden av lugnet och tystnaden som fanns i huset. De enda som var hemma vad jag och Algot.
Vid halv ett började Algot bli otålig. Han kom och la bestämt ned kopplet framför mina fötter. Detta fick han dock göra två-tre gånger innan jag faktiskt gav honom någon som helst uppmärksamhet; jag sprang runt och gjorde massa annat.

Hade lite ärenden att göra nere i stan så jag lät Algot följa med, vilket han var väldigt tacksam över även om stan kanske inte är hans favoritställe att vandra omkring på eftersom han inte får gå lös, och eftersom han blir lite stressad när det är för mycket saker som händer runt omkring honom.
Tänkte gå lite med honom vid vätterstranden, men när jag kom dit såg jag att gångvägen numera såg ut som en liten bäck. Vatten överallt.
Han bli lite irriterad innan jag insåg att Vättern faktiskt fortfarande var frusen. Jag drog med mig Algot ut på isen där han kunde springa lös. Ni skulle se hur han njöt!


However.
Nu sitter jag här framför datorn och tänker att det var väldigt längesedan jag faktiskt skrev ett inlägg, och det är väldigt, väldigt längesedan det blev något diktskrivande från min sida.
Vilket egentligen är konstig.
Har haft så mycket tankar nu det senaste.. Fast samtidigt kanske det är just det som är problemet.
Jag har nog tänk för mycket, så det har varit svårt att sätta ord på det.

Det är egentligen rätt tråkigt att jag inte skriver ned mina dagar mer! Det är rätt kul att titta tillbaks på om man inte har något att göra, och det är ju verkligen något som hjälper till att minnas. Oftast lyckas jag ta fram de små, små roliga stunderna även de tråkigaste dagarna.
Fan Emma, du får faktiskt börja bli bättre på det där!

Grymt härlig pedigree-reklam, fniss. Fick mig att le.