En förlorat slag mot ensamheten
Jag slåss med ensamheten
med bara knytnävarna slår jag så hårt jag kan
missar
och ensamheten slår tillbaka
träffar mig rakt i magen
påminner mig om
att det är mitt eget fel
jag faller ihop på golvet
på mina bara knän
bönar och ber
gråtandes
skrikandes
men får bara en låg viskning till svar
"det är du och jag nu"
med bara knytnävarna slår jag så hårt jag kan
missar
och ensamheten slår tillbaka
träffar mig rakt i magen
påminner mig om
att det är mitt eget fel
jag faller ihop på golvet
på mina bara knän
bönar och ber
gråtandes
skrikandes
men får bara en låg viskning till svar
"det är du och jag nu"
Regndropparna
och regndropparna slår mot rutan
ett misslyckat försök att ta sig in i värmen
trycker sig tätt mot glaset
tittar frågande på mig
varför släpper jag inte in dem?
vad har de någonsin gjort mig?
ett misslyckat försök att ta sig in i värmen
trycker sig tätt mot glaset
tittar frågande på mig
varför släpper jag inte in dem?
vad har de någonsin gjort mig?
Nej.
Nej.
Nej, för att det dödar och river upp och förstör. Nej, för att det bryter upp och drar isär. Nej, för att det svärtar ner och suger ur allt annat.
Nej, för att det bara handlar om förfinade lögner eller olika sätt att såra någon på.
Nej för att man aldrig riktigt vet, nej för att det aldrig håller.
Nej för att det alltid slutar med att någon dör, om så bara för en smula.
Nej, för att det bara är i sagor.
Nej för att jag vet att det jag skriver inte är sant.
Nej,
för att allt annat inte spelar någon roll just då, när det är precis just då som man behöver allt annat som mest.
för att allt annat inte spelar någon roll just då, när det är precis just då som man behöver allt annat som mest.
Kanske
Nu kom den
Den där känslan av att du inte längre är min
att jag inte längre är din
att vi inte längre är varandras
inte på samma sätt
Och jag vet att det är mitt fel
Men om jag ber snällt
om jag lovar en sista gång
kanske lovar att aldrig mer
skulle jag kunna få luta huvudet mot din axel?
Den där känslan av att du inte längre är min
att jag inte längre är din
att vi inte längre är varandras
inte på samma sätt
Och jag vet att det är mitt fel
Men om jag ber snällt
om jag lovar en sista gång
kanske lovar att aldrig mer
skulle jag kunna få luta huvudet mot din axel?
En sådan
Jag behöver en såndär
Att dela natten med
och alla problem och känslor som smyger sig fram när ljuset försvinner
Som bara lyssnar och håller med när man sitter där och beklagar sig över allt och ingenting
Inte någon som ger mig en klapp på ryggen och säger; det löser sig ska du se
utan någon som suckar instämmande och säger; ja, livet kan vara förjävligt
Inte någon som försöker torka mina tårar, utan någon som hjälper mig att gråta ännu mer
Som inte försöker byta samtalsämne i hopp om att göra mig glad, utan ber mig prata om det som gör mest ont
En sån behöver jag
just precis nu
Porcupine Tree - Lazarus
Att dela natten med
och alla problem och känslor som smyger sig fram när ljuset försvinner
Som bara lyssnar och håller med när man sitter där och beklagar sig över allt och ingenting
Inte någon som ger mig en klapp på ryggen och säger; det löser sig ska du se
utan någon som suckar instämmande och säger; ja, livet kan vara förjävligt
Inte någon som försöker torka mina tårar, utan någon som hjälper mig att gråta ännu mer
Som inte försöker byta samtalsämne i hopp om att göra mig glad, utan ber mig prata om det som gör mest ont
En sån behöver jag
just precis nu
Porcupine Tree - Lazarus
Jag hatar inte mitt liv
Jag vill inte dö
Ibland
är jag bara inte riktigt nöjd med allt
Jag vill inte dö
Ibland
är jag bara inte riktigt nöjd med allt
För vi lever i en värld där svaghet är tabu
"Jag blinkar till, tårar kan jag vara utan.
(Kent - FF)
Jag har fastnat för den textraden.
För jag känner igen mig så jävla väl.
Under alla de här åren då jag har mått dåligt, har jag förbjudit mig själv att gråta.
"Jag tänker inte vara svag, jag tänker i alla fall inte visa att jag är det."
För vi lever i en värld där svaghet är tabu.
I och med att jag förbjudit mig själv att gråta, har jag också förbjudit mig själv att prata om det som är jobbigt. Jag undviker gärna tankarna också, i alla fall när det går.
Så fort något jobbigt har dykt upp är det precis som att jag ska försvara mig själv, min heder, och istället för att bara släppa på det och låta tårarna komma förvandlar jag dem till något hårt,
som istället innifrån river upp mig gång på gång.
Men jag vill inte mer. Jag vill lägga mig i fosterställning med huvudet i någons knä och gråta ut, berätta precis hur jag känner och tänker och varför jag gör som jag gör.
Och jag behöver en kram, inte ett försök till att vara vuxen och veta bäst.
För det fungerar inte längre.
Det går inte att undanhålla sanningen, och sanningen är att jag inte mår bra.
Det går inte att undvika tankar, men framför allt går det inte att sitta och tvinga tillbaka tårarna varje kväll så hårt att man håller på att kräkas, bara för att försöka bevisa för sig själv och alla andra att man är stark."
Den här texten skrevs den 2009-06-08 kl 00:10, och varje gång jag läser den hugger det till inom mig.
Jag vet inte varför jag lägger upp den. Kanske för att den betyder rätt mycket för mig, kanske för att det är ett bevis på att jag inte är helt kall och känslolös som jag vet att vissa tror.
Kanske är det för att varje gång jag läser den påminns jag om att allting är bättre nu, att bättre tider kommer trots att man gett upp allt hopp.
En lögn, en trygghet
Du säger att det inte är någonting
jag är inte dum
och jag vet att det är mitt fel
Så jag gör som jag alltid gör
tröstar dig med lögner
lugnar dig med osanning
svärtar ner mig själv
i ett desperat försök att få dig sluta gråta
Du har fått mig att hata kärleken
jag insåg aldrig hur svårt det var
och jag vill inte såra dig
så jag målar upp någonting annat
som egentligen inte finns
Det är bara en tavla
känn på den
inte för hårt
den har inte torkat
du blandar ut färgerna
Den är fin, eller hur?
men det är bara en tavla
Plutande läppar som snuddar vid mina
en varm andedräkt träffar mig när du tyst viskar
jag älskar dig
och jag hinner tänka
att jag nu ska jag berätta
nu ska jag säga sanningen
tvätta mina inre väggar som är fyllda av smuts
men istället kräks jag ut de där orden
som för mig inte längre betyder något
Jag säger att det inte är någonting
du säger okej
går för att sätta på dagens första kopp kaffe
jag anstränger mig ju inte ens
hur kan du inte se?
antingen borde jag få pris för mina otroliga skådespelartalanger
eller så vet du egentligen vad som väntar
men är för rädd för att möta det
Du lever i min tavla
jag undrar om du vet
egentligen
en trygghet
vad vet jag
(Detta är en dikt jag skrev för rätt längesedan, så den hänger inte ihop med nuet.)
jag är inte dum
och jag vet att det är mitt fel
Så jag gör som jag alltid gör
tröstar dig med lögner
lugnar dig med osanning
svärtar ner mig själv
i ett desperat försök att få dig sluta gråta
Du har fått mig att hata kärleken
jag insåg aldrig hur svårt det var
och jag vill inte såra dig
så jag målar upp någonting annat
som egentligen inte finns
Det är bara en tavla
känn på den
inte för hårt
den har inte torkat
du blandar ut färgerna
Den är fin, eller hur?
men det är bara en tavla
Plutande läppar som snuddar vid mina
en varm andedräkt träffar mig när du tyst viskar
jag älskar dig
och jag hinner tänka
att jag nu ska jag berätta
nu ska jag säga sanningen
tvätta mina inre väggar som är fyllda av smuts
men istället kräks jag ut de där orden
som för mig inte längre betyder något
Jag säger att det inte är någonting
du säger okej
går för att sätta på dagens första kopp kaffe
jag anstränger mig ju inte ens
hur kan du inte se?
antingen borde jag få pris för mina otroliga skådespelartalanger
eller så vet du egentligen vad som väntar
men är för rädd för att möta det
Du lever i min tavla
jag undrar om du vet
egentligen
en trygghet
vad vet jag
(Detta är en dikt jag skrev för rätt längesedan, så den hänger inte ihop med nuet.)
Tidens mördare
Nerbitna naglar
avklippt hår
som aldrig växer ut
en vattendroppe
som aldrig träffar mark
jag har suttit här ett tag
vaggandes
fram och tillbaka i Ångestens famn
jag kastar min klocka i marken
tar upp en sten och slår
ett slag för varje gång den fått min mage vända och vrida sig
hör hur det krasar under min hand
i samma sekund som tickandet upphör
upphör också det dunkade ljud
inuti mitt bröst
och jag känner mig mer levande än någonsin
jag dödade tiden
(Vet inte om jag lagt in den här innan, så jag lägger upp den igen.)
Hata mig, jag hatar mig
Du ler aldrig när jag ser dig.
Dina äckliga läppar.
Trots glaset som är emellan oss
Det finns inget liv i din kropp.
Du bara står där. Borrar igenom mig med din sylvassa blick.
Trots vattenytan som du simmar under
tittandes upp på mig
utan ett ljud formar dina läppar orden
Dina äckliga läppar.
"Jag hatar dig"
Min spegelbild hatar mig.
© Emma Silfver
Uppenbart.
Du säger det inte rakt ut, men det behövs inte
Det syns på dig.
Jag kan se vad du tänker, dina tankar borrar igenom mig.
Din blick etar sig fast.
Hat.
Rent, jävla hat.
Du säger det inte rakt ut, men det behövs inte.
Ingen skulle kunna gå miste om något sånt uppenbart.
Det syns på dig.
Jag kan se vad du tänker, dina tankar borrar igenom mig.
Din blick etar sig fast.
Hat.
Rent, jävla hat.
Du säger det inte rakt ut, men det behövs inte.
Ingen skulle kunna gå miste om något sånt uppenbart.
Mördare
Jag sa det. Flera gånger sa jag det.
Viskade det i ditt öra.
Såg in dina ögon, samtidigt som mina läppar ännu en gång formade orden.
"Om du lämnar mig, så dör jag."
Mördare.
© Emma Silfver
Viskade det i ditt öra.
Såg in dina ögon, samtidigt som mina läppar ännu en gång formade orden.
"Om du lämnar mig, så dör jag."
Mördare.
© Emma Silfver
Tanke
Du kan hålla på att klaga hela ditt liv på att alla andra är så mycket vackrare än du,
för så länge du lever med inställningen om att du själv är ful så kommer de också alltid att vara det.
© Emma Silfver
Lite grand
En gnutta ledsen,
lite sur,
någon aning förtvivlad
och helt förstörd
Men jag känner hellre all skit i världen, än att inte känna något alls.
