BB. Bildlös Blogg.
Jag beklagar om ni finner min blogg tråkig i.o.m. bristen på bilden, men som jag skrev för några dagar sedan så har min egna dator -där jag har alla bilder- virus. Men håll ut! Jag hoppas på att den lämnas in på service inom två dagar.
En väldigt mys(t)ig Söndag
Hon hade ringt mig klockan 01:20, och smset löd; "Hej"
Bara "Hej". Inte ens en punkt. Detta är mycket, mycket ovanligt för att vara Göran.
Här är våran sms konversation:
Jag: ..va?
Göran: Haha, hej
Jag: Wtf..?
Göran: Jag ringde dig inatt, men du andades bara i telefon, så jag blev rädd.
Jag: Haha, nej. Min telefon låg på skrivbordet när jag vaknade. Jag har inte svarat.
Göran: ...AAAH!? :O
Jag: HAHAHAHAHA
Göran: Det är fan inte roligt! Du kanske gick i sömnen?
Jag: Absolut inte. Det är jag helt säker på.
Göran: Fyfan. Fyfan vad läskigt.
Och om Göran talar sanning så är det faktiskt jävligt läskigt. Vad händer egentligen i mitt rum när jag sover? Och vem fan svarar i min telefon? Lägg av med det, va!
Aja. Idag har varit en väldigt mysig dag.
Klockan två åkte hela familjen, inklusive Algot, till Ulle och Anders med tre olika saker att fira
1. Ulle och Anders giftemål
2. Ulles födelsedag
3. 1:a advent
Vi åt gott och drack glögg tillsammans med resten utav släkten, medans Alicia, Filippa (2½ år) och Alva (1 år) sprang runt och lekte. Dexter låg mest och såg söt ut i Åsas famn. Gud, vad stor han är! Haha, verkligen jättestor. En 2 månaders bebis på 7 kg är lite att skryta med alltså.
Jag hade väl inte så jättemycket att göra förutom att gå runt och prata med folk, eftersom de små i stort sätt behandlar mig som luft. Det är bara Jakob, min bror, som gäller. Suck. Enda gången jag fick röra någon utav dom var när jag hissade Alva i luften, hon tjöt av glädje. Men tillslut fick jag ont i armarna, och vips så var det roliga slut.
Vid halv sex fick jag skjuts utav Ulles mamma Maj-Kerstin ner till Felicia. Vi gick ner till Emmanuelkyrkan för att lämna in våra anmälningsblanketter till Åre-lägret (!!!), och så träffade vi Jonas där, vilket var trevligt.
Sedan gick vi ner till stan, eftersom det var julskyltning idag.
Jag säger bara en sak;
Dött.
Det var helt dött när vi kom ner! Knappt något folk alls (för att vara Jönköping), och alla uppträdanden osv var slut. Kaaaanske för att vi var liiiiite sena ner. (Det var 14:00-19:00, och vi kom ner klockan 18)
Vi gick runt, lite halvlama, och undrade vafan vi gjorde där egentligen.
Sen träffade vi Moa och hennes jättecharmiga kusin Fille (eller, vad hette han!?) som är fem, och råkar vara den mest feminina 5-åringen jag träffat, vilket jag tyckte var urcharmigt.
Han skulle bla rida på ponnyridningen, där två stackars små shettisar gick. En brun, och en vit. Den vita hade glitter i man och svans. Så när det blev Filles (?) tur, så stod den bruna ponnyn och väntade på honom. Då sa han, med artig stämma; "Nej tack, den vill jag inte ha. Jag skulle vilja ha den vita med glitter i håret."
Innan det hade han och Moa gått för att låta honom få sitta i tomtens knä, och önska sig något.
Han satte sig och sa lika artigt; "Jo, jag skulle vilja ha din adress. Jag har nämligen min lista hemma."
Tomten (som råkade vara världens lamaste tomte) skrev "Tomten JP" på en liten lapp.
Moa (Som stod jämte): Eh, NORDPOLEN får du ju inte glömma skriva, Tomten. Hehe..
Tomten: Eh.. ne.. så var det ja..
Sen frågar Fille; Men du, vart exakt bor du?
Då säger den korkade tomten; "Taberg."
"ISBERG, menar du väl? Du bor vid ett ISBERG!" flikar Moa in.
Hahahaha, herregud. Fille gick och skröt för mig om att han visste vart tomten bodde, och Moa berättade hela historien om den lama tomten för mig, så jag började fnissa hysteriskt, eftersom Moa är bäst på att berätta så att saker blir roliga. När Fille undrade vad jag garvade åt svarade hon bara "Jo, Emma fnissar för att hon tyckte det var så busigt att få veta vad tomten bodde". Då fnissade jag ännu mer. För några sekunder kände jag att t om. Fille, 5 år, gav mig konstiga blickar.
Myskväll med Amanda och Kajfalk
Vaknade vid 11. Duschade, åt frukost osv. Ulle tog med sig Alva och Alicia ovh kom och fikade hos oss. Haha, det finns verkligen inga sötare ungar än mina små kusiner. Alicia sprang runt och jagade Jakob och Alva dansade till musiken som spelades. Såg dock mest ut som någon slags fylledans, vilket mamma var snabb med att kommentera. "FYLLEHUND, FYLLEHUND, FYLLEHUUUUND!"
De åkte hem efter en timme ungefär, och då åkte jag, mami, papi och Jakob upp till A6, åt på Soya, kollade böcker på bokia, och köpte kläder till mig. Hähä, jag är glad. Har fått jättemycket saker utav mami denna månaden, så mycket att jag har faktiskt dåligt samvete. Tack mami, jag älskar dig!
Efter detta åkte vi hem. Jag gick ut med Algot, för att sedan bege mig till Amanda, som skulle med till Kajfalk (som egentligen heter Rebecca Kajfalk). Vi hade supermysigt! Satt i Kajfalks soffa, pratade och åt skumtomtar, marabou och nachochips. Vi hade väl sånt där typiskt tjejsnack; allt från saker vi störde oss på, till saker vi hade varit med om, osv, osv. (Och jag fick en Kim Possible signlar till mobilen, waha!)
Kajfalks mobil ringde, och vi konstaterade på hennes sätt att svara att det var hennes mamma.
Vi började prata om våra föräldrar, och hur ofta dom ringer.
Min kära far, till exempel, brukar ringa mig när jag är med kompisar, och fråga mig hur jag mår och vad jag gör. (?)
Amanda berättade att hennes föräldrar aldrig ringer för att kolla vart hon är.
Amanda:
"Ja, alltså. Jag kan vara borta en hel natt, och sen när jag kommer hem nästa dag undrar min mamma vart jag sov inatt, och varför jag inte ringde. Jag menar, vafan? Ja, hej, våldtagna och nerslagna Amanda ska lirka upp telefonen och ringa hem, inte hennes mamma."
Efter ett tag, ungefär en halvtimme innan jag skulle hem, kom vi in på temat - som jag älskar att prata om sena kvällar - "det övernaturliga". (Hahaha)
Amanda och Kajfalk var rädda som fan, medans jag mest tog det med ett leende.
Det är en grej jag har. Jag blir inte rädd. Aldrig. Det är faktiskt rätt tråkigt, och jobbigt.
Sedan ringde min papi, och jag sa att han skulle hämta mig vid stallet, ca 500 meter ifrån Kajfalks hus.
- Vi följer dig, Emma, sa Kajfalk.
- Det gör vi inte alls det, sa Amanda som satt hopkurad i soffan.
- Hon kan ju inte gå själv!? Det är ju skitmörkt!
- JA, PRECIS! JAG TÄNKER INTE GÅ UT!
Det slutade med att Kajfalk vann, och vi började klä på oss ytterkläderna. Jag, som jag nämnde innan, har väldigt svårt för att bli rädd, och jag är absolut inte mörkrädd, så för mig hade det inte spelat någon roll om jag hade behövt gå själv, men det var väldigt kul att se Kajfalks och Amandas skrämda ansikten när vi klev ut genom ytterdörren, in till den ljumma men regniga kvällen.
Det var riktigt underhållande att se dessa två vettskrämda små flickor hålla hårt om varandra samtidigt som de hela tiden tittade sig omkring för at försäkra sig om att ingen läskig gubbe följde efter oss.
Efter vi hade gått igenom en rondell hade vi snart en kolsvart hage på våran vänstra sida, och en gammal, mörk gård på våran högra. Jag kunde nästan höra Amandas och Kajfalks hjärtan slog i 120.
Amanda: Asså fyfan! Tänk er att det kommer en man springandes mot oss i hagen.. fy helvete
Jag: Men. Vänd på det. Tänk dig att mannen är naken.
Amanda: WOW, nu känns det verkligen MYCKET bättre! En naken psykopat kommer och trycker sitt kön emot mig för att sedan jucka ihjäl mig! TACK EMMA!
Jag bara garvade, och såg att en bil var påväg emot oss.
Jag: Åh, där är min pappa!
Amanda: Hur vet du det!? Va!?
Jag: Det är min pappa.
Amanda: Okej, lyssna här. Om den där bilen INTE är svart, som din pappas...; åt vilket håll springer vi?
Det var min pappa, som inte bara fick skjutsa hem mig, utan två livrädda 92-tjejer, som bara skulle 500 meter.
Jag och mina sjuka drömmar
Har jag berättat att jag alltid drömmer när jag har feber, eller bara mår dåligt? Hm.. jo, det har jag. I alla fall till en del av er. Så. Igår kväll, hade jag det verkligen riktigt tufft med min diabetes. (Ja, jag har diabetes typ 1, för er som inte visste det. Och nej, det är inte när man har ätit för mycket socker som man får det. Kolla upp det istället om du är intresserad, jag orkar inte svara på frågor jag ändå får dagligen.) Så, i alla fall, jag hade det riktigt tufft med blodsockret osv. Mådde verkligen jättedålig.
Jag har inte drömt på över 2 månader, men så inatt så satte det igång igen.
Och herregud vad drömmar kan vara konstiga, speciellt mina.
Inatt drömde jag att vi var i Ockelbo, fast vi befann oss fortfarande i vårat hus. Så fick vi valpar, trots att vi inte hade någon hund. Sen kom det en katt till oss, med jätteliten kropp och stort huvud. Den var ond, och hela drömmen jagade jag den läskiga katten för att sedan trampa ihjäl den.
Alltså, hur jag börjar bli orolig för mig själv.
---
En gång när jag hade feber, drömde jag att jag var i Thailand med min familj. Vi bodde på en ö, och jämte den ön fanns det en annan ö, som kallades "den farliga och förbjudna ön". Man fick absolut inte åka över till denna. Men det gjorde jag. Och då hoppade en krokodil upp i min kajak, och åt upp min plattång. Jag började gråta hysteriskt och bad krokodilen att spotta ut den, men det gjorde den självklart inte utan simmade iväg. Sen hade jag, mamma och halva ön vi bodde på, begravning för min plattång.
---
En annan gång, när jag också hade feber, drömde jag att jag var med Algot någonstans. Jag lämnade honom i en barnvagn (?) för jag skulle gå in på något möte. När jag kom ut var han borta. Jag fick panik och letade överallt, tillsammans med några utav mina vänner. Sen pekade någon utav dom på en tant och skrek; "HON HAR ALGOT!"
Jag kastade mig på tanten och vrålade att hon skulle ge fan i min hund, men hon bara skrattade hysteriskt (..hon var galen) och sa att det inte var min hund, det var hennes. Jag blev rasande, tog upp min moppehjälm, och slog ihjäl henne med den.
Jag slog alltså ihjäl en stackars galen tant med min moppehjälm. Hur fan låter det?
När jag sedan vände mig om så var det inte Algot jag såg, utan en liten svart pudel som tittade på mig.
Det var alltså hennes hund.
Morgonen därpå smsade jag min lilla dröm till mamma, och hon frågade om hon skulle vara orolig för mig. Tja, det hade jag varit om min dotter drömde sånna här saker.
---
Jag hade två mardrömmar som ofta kom tillbaka till mig när jag var liten.
En handlade om att jag, mamma, pappa och Jakob bodde i ett höghus som var ungefär 100 våningar. Vi bodde längst upp. Jämte oss bodde det några ailiens som brukade hoppa ut ur en öppen spis. Man fick absolut inte störa dom, men min pappa var jämt där och gick in, och knackade på, bara för att retas. Och jag var livrädd hela tiden.
En annan handlade om en häxa och en pumpaman, som, i min dröm, klättrade upp för vårat hus, och in i mitt fönster. Jag var livrädd och passade mig noga för att kolla ut genom fönstret de gånger jag vaknade, eftersom jag trodde att de skulle stå utanför och flina åt mig.
---
Sen har jag drömt att min mamma låste in mig i en liten låda. (Jag har cellskräck.)
Jag bankade och skrek. Sen satte mamma på en låt som jag hatar.
Jag vaknade av att jag bankade i väggen och sa "Nu får du allt ge dig!"
Och här sitter jag.
Det är fredag. Klockan är 18:30, och jag sitter framför pappas bärbara datorn, utan några som helst planer på att göra något annat. Idag är en ta-det-lugnt-dag. Det kommer bli nu iallafall, efter att mina söta lilla mor äntligen åkt iväg till en fest, och min pappa är på handboll. Vart min bror är har jag ingen aning om, och jag bryr mig inte om det heller.
17:55
Mamma ber mig att hjälpa henne platta hennes hår.
Hon blir lite nervös när jag plockar fram den minsta utav de tre stycken vi äger, och munnen, som alltid går, men som går ännu mer när hon är stressad, börjar rabbla saker som; "hon kommer snart och hämtar mig!" och "nu får du skynda dig! Hon kommer vilken sekund som helst!"
Jag får be henne sätta sig ner och andas, om jag ens ska kunna påbörjningen utav Operation PMH (Platta Mammas Hår). Hon sätter sig ner på en pall framför badrumsspegeln och andas två andetag.
Innan hon tar upp tandborsten och börjar borsta tänderna.
17:58
Operation PMH är avklarad.
Hon är nu i full färd med att fråga mig om vilket halsband hon ska ha på sig ikväll, och passar samtidigt på att klaga lite på att hennes ben är tjocka och att hennes tunika visar allderles för mycket utav dom.
Jag övertygar henne om att hon är jättefin och att hennes ben inte alls ser ut, eller är tjocka.
Då klagar hon på att hennes mage plutar.
Ibland är hon värre än mig.
17:59
Jag hittar halsbandet både hon och jag tyckte hon skulle ha på sig. En jättefin silverkedja, med ett hjärta och två änglavingar hängandes på.
5 sekunder senare:
Jag hinner gå ut från badrummet och sätta mig ner i köket innan hon lite smått hysteriskt ropar på mig ifrån badrummet; "EMMA, KOM OCH VÄND VINGARNA PÅ RÄTT HÅLL!"
Jag får kasta mig upp ur kökstolen och halvspringa in i badrummet, när hon lite lugnare säger; "Åh. Det var inget."
18:00
Mamma springer runt i huset och letar efter någonting. Jag tror inte hon vet själv vad hon letade efter.
18:01
En bil parkerar utanför huset, detta uppmärksammar våran 3-åriga softis Algot, som nästan trillar ner ifrån trappen (där han suttit och spanat ut i fönstret) av hans eget skall. Detta gör väl mamma ännu mer stressad, för nu ska hon samtidigt ha koll på att allt som ska med kommer med, klä på sig, och försöka tysta ner hennes håriga lilla "bebis". Lite halvhysteriskt ropar hon på mig igen om ber mig hjälpa henne på med hennes kläder, eftersom hon precis målat naglarna. Jag kommer till hennes undsättning, trots att jag egentligen inte behöver. Hon slänger på sig kläderna själv, och ber mig hålla hennes mobiltelefon. "Vart är min halsduk!? Hallå? Min halsduk!?"
Åh herregud. Jag räddar henne ifrån att sprängas och säger att det inte passar med halsduk till det hon har på sig. "Då missar man ju det snygga halsbandet!" Det var faktiskt sant, och det verkade väl lugna min lite smått stressade mamma.
Hon ställer sig framför spegeln och tar sig en sista titt på sig själv, och jag säger som det är; hon är jättefin!
Då vänder hon sig om för att gå ut, när hon sedan hejdar sig och ännu en gång, lite halvhysteriskt, ropar "VINET!?". Jag säger att jag lagt ner det i hennes väska och hon går ut.
3 sekunder senare
Jag hinner precis sätta mig ner igen när jag hör hur dörren öppnas, och sedan mammas, gälla stämma som ropar; "EMMA, TOG DU MIN MOBIL!?" Ojdå. Jo, det gjorde jag ju. Jag hoppar upp och ger den till min kära mor, som snabbt vänder på klacken och småspringer ut genom dörren. "Ha så kul ikväll!" ropar jag, men jag tror inte hon hörde det, för dörren smällde igen bakom henne. Jag kan inte sluta tänka att det mest typiska som kunde hända nu var om hon trillade de tre trappstegen hon hade framför dörren och bröt någonting. Men ingenting hände, som tur var, och nu sitter jag här.
Nu ska jag läsa det sista kapitlet ur "När jag hör din röst" (som ni kan läsa mer om i mitt tidigare blogginlägg). Det är så spännande att jag inte vet vad, och jag kommer säkert att gråta en skvätt som jag alltid gör när jag läser om Edward och Bella.
Ni får ha det så bra sålänge!
Det finns ...
Det finns personer jag saknar så jag kan dö just nu. Personer som antingen inte förstår det, eller som inte bryr sig. Personer ingen kan gissa sig till.
Och jag kan inte berätta det för dom, för jag är rädd att inte få höra det tillbaka.
Det finns en tid jag saknar så mycket att jag skulle göra vad som helst för att få uppleva den igen.
Men den tiden är över, och kommer aldrig mer tillbaka.
Det finns gånger jag önskar att jag inte var i livet. När allting går emot, och när ingen tycks finnas där.
Då är det dags att öppna ögonen.
Dags att öppna sig själv, och ta emot de famnar som väntar.
När fantasin är slut
För mig är det väldigt svårt att bara sätta mig ner och skriva något bra, något läsvärt. Det har det alltid varit. Jag måste vara väldigt insatt i något, eller har intresse för det, för att jag ska få idéer om tankar som jag sedan kan skriva ned. Det är bla. därför jag har varit så otroligt dålig på att hålla mina tidigare bloggar aktiva. Jag kan komma på något jättebra att skriva om, med tankar och idéer jag känner att jag vill dela med mig av. Men sedan kan det ta flera dagar, veckor, och till och med månader innan jag kommer på något sådär riktigt intressant som får tankarna och fantasin att flöda.
Det är väldigt viktigt för mig att skriva så att det fångar andras intresse. Eller när de kan sätta sig in i det jag skriver, när de känner igen sig, när de håller med. Eller tvärtom; när de kanske har sin helt egna syn på det hela, som de delar med sig av till mig. Det är då jag känner att jag fått till en bra text. Någon som är värt att läsa, värd att kommentera, värd att sägas emot, eller värd att hålla med om.
Just idag är en såndär dag då jag egentligen inte har något alls att skriva om. Jag sitter på min svenskalektion och skriver om att jag inte kan skriva. Hur intressant är det på en skala..?
Det är märkligt hur en bra bok kan förtrolla dig.
Igår mådde jag skitdåligt hela kvällen. Det började väl komma igång lite innan kickboxningen, som var vid klockan 18:00. Efter det gick det bara neråt. Usch. Kände mig febrig osv. Samma känsla hängde kvar i morse när jag vaknade. (Eller.., ja, lunch kanske jag borde säga. Klockan var över 11). Så jag la mig i mina föräldrars svala sovrum med en bok i min hans och läste.
Och läste.
Och läste.
Sedan åt jag lite chips, nyttig som jag är.
Och sedan läste jag lite till.
Och vips, så var 300 sidor som bortflugna. Och jag hatar det. För boken är så bra, och jag vill inte att den ska ta slut.
Boken jag läser heter "När jag hör din röst" och är uppföljaren av succéromanen "Om jag kunde drömma" som handlar om Bella, och hennes omöjliga kärlek till Edward, som visar sig vara vampyr.
Visst, jag vet vad de flesta utav er tänker. Men Stephenie Meyer, författaren, skriver så otroligt bra, så jag börjar gråta så fort de kysser varandra i boken, och det är inget löjligt snack som att vampyrer sover i kistor osv. Hon har tänkt på allt, och den är verkligen att rekommendera! Och just det! Den går på bio nu! "Twilight", om ni vet vilken det är. Jag ska helt klart se den.
För dig som är intresserad av att läsa boken/böckerna så är ordningen;
1. Om jag kunde drömma (Eng: Twilight)
2. När jag hör din röst (Eng: New moon)
3. Ljudet av ditt hjärta (Eng: Eclipse)
Iallafall. Det är märkligt hur en bra bok kan förtrolla dig. Jag kan inte sluta läsa.
Men så är jag sån också. När jag väl har börjat läsa en bok jag tycker är bra, då läser jag. Så fort jag får en stund över; på- och i väntan på bussen, håltimmen i skolan osv. I december förra året läste jag ut sammanlagt 12 böcker. Slå det om ni kan! Jag stressläser inte eller något, jag läser för att jag älskar det.
Jag köpte "om jag kunde drömma" för tre dagar sedan. Jag läste ut den i förrgår. Igår fick jag "när jag hör din röst" utav mamma, och jag är nästan klar med den idag. Och båda böckerna är runt 450 sidor långa.
Haha, herregud alltså.
Fy sjutton vad jag babblar på om helt ointressanta saker! Det får inte börja bli en vana nu..
Jaja. Jag är trött, jag skyller på det. Godnatt, godnatt!
Jisses...
Tiden går, människor förändras
Inte alltid positivt. Inte alltid märkbart. Men vi förändras, och det kommer vi fortsätta göra sålänge vi lever
Vad säger våra nära och kära om att vi sakta men säkert börja förändras? Inte till helt nya människor, bara en annan version av vårat tidigare jag.
Kan de acceptera det? Eller vill de att man ska fortsätta tycka, tänka och vara som man alltid har varit? Och isåfall, hur skulle det se ut?
Om vi aldrig mognade, om vi aldrig ändrade åsikter eller såg saker på andra sätt?
En lite nyare du börjar ta form. Sätter att tänka, resonera och lösa saker blir bredare. Det är vad som händer när vi blir äldre. Vi är unga, och vi växer. Men sen? Vad händer när vi vuxit klart? Kommer vi stanna då, och förbli dom vi är vid just den tidpunkten?
Klockan slutar aldrig ticka, tiden slutar aldrig gå. Vi slutar aldrig att förändras.
Det kanske också är anledningen till att vi byter vänner. Eller.., byter och byter. Men vi umgås minde och mindre med folk vi kanske känt väldigt länge, eller en gång varit bästa vänner med, samtidigt som vi skaffar oss nya. För vi förändras.
Vad fick mig att sätta med ner och skriva detta? Vad vill jag ha ut utav det?
Mitt svar på båda frågorna är; jag vet inte.
Tiden går, människor förändras. Inte till helt nya människor, bara en annan version av deras tidigare jag.
Plötsligt kanske inte fotbollsträningarna är lika roliga, eller TV:n lika lockande. Blont hår färgas svart, brunt hår blir blont. Långt hår blir kort, en ny stil börja ta form. Nya intressen, kanske lite nya beteenden. Men vi är fortfarande, och kommer alltid att vara oss själva, vi blir aldrig någon ny. Grunderna till vilka vi är sitter hårt, och tänker inte släppa taget.
Jag är inte död!
Min dator har lyckats bli infekterad utav virus. Woho! Precis vad jag behövde. Jag är sur som ett bi och får nöja mig med pappas bärbara sålänge (utan photoshop, snyft).
Men livet rullar på, trots detta lilla missöde! Skolan funkar, och jag och Göran har kul som vanligt, och lyckas alltid få oss minst ett gapflabb om dagen.
Ni som känner mig vet att jag kan börja prata om helt ointressanta saker när jag är trött, och jag har verkligen ingen humor då heller. Idag, tex., så satt jag och drog lite smått rasistiska skämt på NO:n. (Och nej, for the love of god, jag är inte rasist.) Jag sa lite halv-smarta saker som; "Fan, en nyfödd mörkhyad bebis måste ju se ut som en bajskorv. Tänk om man är osäker på vilket hål den kom ut ifrån." Jag vill ännu en gång påpeka att jag inte är rasist eller liknande, jag är bara väldigt dum när jag är trött.
Sedan kläcker Martina denna helkäcka kommentar; "När jag var liten bodde det en dvärg på våran gata. Jag brukade sitta i trappan och kolla ut genom fönstret när han gick förbi, sedan brukade jag skratta."
..och jag kunde inte sluta skratta.
Lördagen var den roligaste på länge! Den tillbringades hemma hos min kära muppie, Rebecca Hemmingsson. (Görans tvillingsyster, hoho.) Jag, Kajsa, Olivia, Hanna, Ebba och Becca hade väldigt mysigt, då vi åt tacos och kollade på "Den gröna milen". (Som jag för övrigt har sett tre gånger innan, och trots detta är den fortfarande lika bra så fort jag ser den.)
När alla hade gått hem låg jag och Rebecca och hade fruktansvärt roligt åt allt och ingenting. Bland annat kommenterade jag hennes lilla glugg mellan tänderna; "Du.. du har någonting mellan tänderna.. eller.. vänta.. du har INGENTING mellan tänderna!"
Detta skrattade vi hysteriskt åt ett tag. Sedan satt vi och hade trevligt med Martina och hennes loverboi Viktor. (Sanningen är den att jag och Rebecca vägrade lämna TV-rummet som dom ville åt, och Martina spelade trevligt fast jag är säker på att hon ville döda både mig och Becca.) Viktor måste helt seriöst tycka att både jag och Becca är helt dumma i huvudet, men vi hade i alla fall jävligt roligt hon och jag. Efter ungefär en timme la vi oss, (jag och Becca) och blev båda plötsligt väldigt seriösa, eftersom vi hade börjat tänka på en sak som oroade oss båda. Kan dock inte avslöja vad det var. Vi var mitt uppe i en diskussion, när båda plötsligt vände sig om, utan ett ljud, och somnade.
Ja, och idag har jag varit på a6 med mami och handlad en ny tröja, väska och ett par nya stövlar. Tack mami, jag älskar dig! Sedan har jag skrivit en uppsats till musiken, och pluggat matte.
Nu måste jag dock sova om jag ska orka upp imorgon. Hoppas ni orkade läsa! Ha det bra. /Emma.
