Mycket härlig skoldag idag. Vi hade bara engelska i en halvtimme innan 2:orna i Estet Dans hade föreställning, och eftersom det är dans- och teatervecka denna veckan så var vi fria att gå från lektionen för att titta på den. Direkt efter föreställningen var slut så började svenskan, men det enda vi gjorde var att titta på film. Dock inte vilken film som helst, utan Herkules - disney versionen. Hihi. Awesomeness. Frida och Alice satt och sjöng med i alla låtar, och jag hade nog också gjort det om det inte var för att jag hade ont i huvudet.
Efter svenskan hade vi lång lunch.
Jag och mitt lilla gäng (som består av Lovisa och Matilda) gick och tog man, men jag hann knappt sätta mig innan jag såg 6 armar, vilt viftande i luften samtidigt som någon ropade mitt namn. Det var mina kära kompanjoner Olivia, Matilda och Albin som precis kommit hem från Siesta. Jag galopperade glatt fram till dem och de var snabba med att konstatera att jag inte längre var ett freak (som jag så fint blev kallad av alla när jag hade gips). Vi pratade lite om hur Siesta hade varit, och jag utljöd då och då suckar och "aaw"-ljud av avund.
Sedan galopperade jag tillbaka till Matilda och Lovisa igen.
Lovisa började prata om något som jag inte lyssnade på, och avbröt henne mitt i en mening med att fråga när klassrådet skulle börja. Då blev hon sur och vägrade prata mer. Alls. Istället skrev hon små korta meningar på sin mobil som vi fick läsa. Tönten.
Jag bestämde mig för att mer eller mindre ignorera henne tills dess att hon pratade med mig, men märkte snart att den metoden inte skulle fungera. Då fick jag helt enkelt ta i med hårdhandskarna! Innan klassrådet sprang jag fram till Calle-Micke, vår lärare, och sa att han måste låta Lovisa vara ordförande idag. Han sa att det kunde han ordna.
Nu skulle den lilla tönten allt få, tänkte jag stolt för mig själv.
Men nehenej, hon lyckades slippa genom att hysteriskt skaka på huvudet och (av en anledning jag inte vet) peka på mig.
Så hon fortsatte vara tyst ändå tills lektionen var över. Den jäveln vann!

Vi hade ingen mattelektion idag, så direkt efter stack vi ned till stan, köpte varsin milkshake och satte oss vid hamnkanalen. Trots att det blåste lite kallt så var det mysigt, speciellt med musiken som ljöd från min iPhone.
Efter en stunds tystnad insåg jag plötsligt något hysteriskt roligt (och lite skrämmande). Alla tre satt med armarna i kors över magen och vaggade fram och tillbaka. Fattar ni hur stört det måste ha sett ut för folk som passerade?
Vi såg ut som typiska psykfall.
Sanningen är att det är jag som smittat mina kära kompanjoner med detta! Jag sitter rätt ofta och vaggar fram och tillbaka, och lika ofta sitter jag och skakar på knät. Haha, ni måste tro att jag har något fel i huvudet, men uppenbarligen är det inte huvudet det är fel på eftersom det betéendet har smittat av sig på mina kompisar. Vi är det läskigaste lilla gäng ni någonsin skådat!

Efter att vi druckit upp våra milkshake's följde Lovisa med hem hit en stund eftersom hon ändå skulle vara i stan vid sex. För er som inte vet det så bor Lovisa mitt ute i ingenstans, på ett litet mumindals-liknande ställe som kallas Adelöv, och som ligger drygt en timme från stan.
Vi fotade lite. Hihi.

Min fot är helt läkt! Precis som den ska! :) Läkaren som ringde sa också att det var normalt att det gjorde ont i mjukdelarna i foten/benet, så jag behövde inte oroa mig. ÅH!

Den här har jag suttit och asgarvat åt ett par gånger nu.

1:26 och framåt är BÄST. Haha.

Har varit och röntgat foten idag, nu väntar jag bara på att sjukhuset ska ringa och ge mig besked om hur det ser ut.  Gode Gud. Det får inte vara felläkt.

Har gått runt hela dagen och tänkt på vad som händer om det är det. Hur hela min sommar kommer rasa. Usch. Det har verkligen tagit all min energi, så jag somnade nästan direkt när jag kom hem.

Vaknade tre timmar senare, hysteriskt gråtandes. Jag skojar inte - hela kudden var dyngsur och jag hulkade som en liten flicka som tappat bort sina föräldrar. Det var verkligen sjukt längesen jag vaknade och grät, men varje gång känns det lika konstigt. Det är liksom som en urladdning för hela kroppen, och även om jag precis vaknat ur en tre timmars lång "tupplur" så ville jag bara fortsätta sova. Dock var jag i full gång med att tänka igenom det jag hade drömt.
Min dröm handlade helt enkelt om mig själv och en kille jag var tillsammans med, som jag var sjukt kär i, och som jag också hade ett barn med på typ ett år. Orkar inte förklara allt som hände i drömmen, men den slutar med att killen jag var tillsammans med dör i en bilolycka, och att mitt barn dör av en elektrisk chock!? Dessutom håller alla fast i mig, så jag inte kan springa fram och hjälpa honom. Jag ser bara hur han liksom skakar och skakar av den där jävla strömmen som far genom hans kropp, och hur han blir allt svagare innan han tillslut faller död ned på marken.
Fattar ni paniken. Fattar. Ni. Paniken.
Resten av drömmen bestod av att folk försökte få mig att må bättre, för jag var helt hysteriskt. Grät som om det inte fanns någon morgondag - skrek och slog vilt omkring mig. "De är borta, de är borta!" skrek jag om och om igen.
Så jävla, jävla hemskt.

Ursäkta mig, kära drömtydare - men vad sjutton betyder det här?

För ett kort ögonblick fick jag lite panik och började tänka på om det hade något med framtiden att göra, för av alla sjuka drömmar jag haft så var den här mest realistisk. Visst fanns det en del knäppa inslag, men inte alls lika många som det annars blir.
Det var i vilket fall ytters obehagligt, och jag sitter fortfarande och torkar tårarna som vägrar sluta rinna.

I 6 veckors tid har jag gått och väntat på den här dagen; dagen då jag äntligen blir kvitt mitt gips som så fin prytt foten och benet. Äntligen, idag skulle det bort! Var så jävla, jävla glad när jag satt i bilen på väg till sjukhuset. När jag hoppade genom hela sjukhuset till ortopedmottagningen som låg längst bort. Och när jag sedan lade mig på sängen och gipsteknikern kom in i rummet.
- Hur länge har du haft det?
- 6 veckor nu.
- Då ska det bli skönt att få av det, va?
- Du anar inte.
Han tog fram "borren" som han skulle använde för att öppna gipset med. Först började han förklara hur den fungerade och att det inte var någon fara, men när jag berättade att jag varit där en gång innan och gipsat om så tystnade han och påbörjade borttagningen av gipset.

Mums, vad mysigt det såg ut! Hårigt, svettigt och smalt. Jäkligt sexigt om jag får säga det själv.
"Jag ska bara gå och hämta läkaren, så ska hon bara kolla till foten din."
Medans jag väntade på läkaren låg jag och tänkte på hur skönt det skulle bli att äntligen kunna få gå. Utan dessa jävla kryckor. Utan ett gips som tynger ned och är i vägen hela tiden. Fick jag klartecken av läkaren skulle jag ta mig en promenad så fort jag kom hem.
Tyvärr blev det inte så.
En kvinnlig läkare kom in och började vrida och vända på foten. Och det gjorde ont. Hon tryckte hårt över smalbenet och området där foten varit bruten, och frågade om det smärtade.
Ja, det gjorde det. Där. Och där. Och där med. Aj.
Hon såg fundersam ut och sa att det var konstigt, eftersom det egentligen inte skulle kännas något alls. Foten var alltså inte läkt. Först trodde jag att jag skulle behöva gå ytterligare några veckor med gips, men hon sa att det nog inte skulle behövas. Dock skulle jag behöva kryckorna i alla fall två veckor till, innan jag kunde börja gå helt utan dem. Aja, det var ju tråkigt men det kunde varit värre!


Nu ringde mamma och sa att läkaren ville ha en tid med mig imorgon bitti så de kunde röntga min fot. Risken finns att den läkt fel.
Då tar jag fan livet av mig.
Hela min sommar kommer vara förstörd då.
Hela min jävla sommar.


Ber till Gud att det inte läkt fel.

Fick för några timmar sedan reda på att en killkompis dött i en bilolycka. Det känns så jävla konstigt. Så jävla sjukt.
Han hann inte fylla 17.

Gick in på hans facebook för att skriva att det var ett tag sedan jag hörde av honom, och ser massa logginlägg om hur saknad han är och hur folk tänker på honom. Fattar ingenting. Går in och kollar på hans fotoalbum, och hittar bilder där folk skrivit minnen de har med honom, och sedan avslutar med "r.i.p". Får panik och skrivet ett logginlägg där jag frågar vad sjutton som har hänt, om det är något jäkla skämt. Får svar en stund senare av hans bästa kompis som skriver att han omkom i en bilolycka den 26:e mars.

R.I.P Jonathan.

 

 

Grymmaste sångrösten hos en 13-åring, helt klart.

 

 

(Inlägg om teaterfestivalen kommer också inom kort!)

Hey :D - Så skriver jeg igen Emmas blogg, det er egentlig ret skaegt og se om alle hendes venner forstår det!?
- Idag har vi spillet og set en masse teaterstykker som vi danskere slet ikke forstod noget af, men det har vaeret rigtig "roligt". Efter det, var vi ude og spise på en restaurante og fik rigtig laekker mad! - Fantastisk! Imorgen er det så Emmas tur til at spille deres stykke, og vi danskeer kan slet ikke vente! Det bliver en vild dag, og jeg glaeder mig til at se hvordan Emma klare det med sit braekkede ben?! ;)

Men hey dor ;)




(SKITTUFFT VA? Jag kan det.
Nästan.
/Emma.)

Ja, jeg er så Emmas nye danske ven, og jeg sidder nu hjemme ved Emma i Sverige og blev bedt om at skrive hendes blogg på dansk.. Så i forstår nok ikke rigtig noget af det jeg skriver.

Men anyway, så er vi lige kommet hjem fra en tur i teatret, hvor vi så et svensk stykke jeg ikke fattede noget somhelst af, men det var ellers rigtig godt. Og imorgen går det amok med en masse teater og hygge satser jeg staerkt på! Så der bliver dejligt..

men det hele er bra ;)

Vilka härliga första sekunder jag fick uppleva denna morgon! Jag vaknade av fågelkvitter (som dock kommer från min mobil eftersom det är min larmsignal, men ändå), sträckte på mig och utljöd samtidigt ett "aaaaah..". Gud vad skönt! Kände mig verkligen helt utvilad och inte ett dugg morgonsur, utan bara sådär väldigt mysig som man kan bli på morgonen. Jag vred på mig för att stänga av fågelkvittret som ljöd från min iPhone, och tog samtidigt en titt på klockan. "Halv tio, och jag som inte börjar förens halv tolv! Åh vad skönt!" Nu kunde jag ju ligga och sträcka på mig minst en halvtimme innan jag behövde gå upp!
Fast vänta nu. 8 missade samtal från Lovisa.
Något stämmer inte.

Det var något vi skulle göra idag..


Just det.
Nationella prov.
Klockan åtta.




..och så var den morgonen förstörd.

Mycket intressant teaterlektion idag. Vi gick igenom två nya teaterövningar, den ena hette "The Game" och den andra hette "Armar utan tankar". Tänkte berätta lite om den roligaste av dem.

The Game gick till så att först satte de båda lagen satte sig mitt emot varandra på varsin linje. Sedan skulle det laget som började bli tilldelade ett ämne som de nu alla var världsexperter på. De skulle nu hålla ett litet "föredrag" om detta ämne, vare sig det de sa var sant eller ej. Det är en person i taget som pratar, men så fort PG (vår lärare) pekade på någon annan i laget och sa "byt" så skulle denne person ta över och fortsätta meningen, precis där personen innan slutat. Man får inte tveka, utan ska bara mala på hela tiden tills PG bryter. Hänger ni med? Om ni inte gör det utan vill att jag förklarar bättre är det bara att lämna en kommentar.

Det var många som gjorde nationella prov idag, så vi var bara hälften av klassen. Lag "Håller man käft så blir det tyst" bestod idag bara utav Alice, Lovisa, Erica och Jonathan, och vårt lag ("Agenterna 007") bestod bara av mig, Jesper, Felicia och Ornina.
Lag Håller man käft så blir det tyst var de som fick inviga leken. Jag föreslog att de skulle prata om hamstrar, och så fick det bli.

Lite saker ni säkerligen inte visste om hamstrar:
De fanns redan på de gamla grekernas tid, fast då var de stora som hästar och hade ingen päls. De drog vagnar som människorna körde, och hade fem ben. Det femte kunde de dock inte springa med, det bara hängde lite dött vid sidan av, så människorna klippte ofta bort det. Hamstrarna använde sedan benet som gaffel när de åt. Dåtidens jättehamstrar var mycket smartare än dagens hamstrar, och denna tillbakautveckling tror man beror på det femte benet som människorna envisades med att klippa av, för där satt nämligen en stor del av hjärnan, men det visste man ju inte då!

Nu var det mitt lags tur, och vi blev tilldelade ämnet "Hanmyrans parningsritual". Mycket intressant.

Här kommer lite fakta om hanmyrans parningsritual:
När hanmyran känner sig lite sugen söker han sig till närmaste honmyra och börjar dansa en sensuell dans för henne. Om honmyran inte vill så börjar hon dansa jättefult och vicka jättemycket på rumpan. Detta är tyvärr inget som hanmyran bryr sig om, utan istället början han bita honan i benen så att hon inte ska springa iväg. "Det blir ju mycket enklare så!". Sedan bär han upp henne på ryggen och letar efter ett undanskymt ställe där han kan påbörja själva processen, som består av att hanen lägger honan på rygg och börjar skjuta in ägg i henne. Ofta händer det att hanen inte slutar, så honan sprängs tillslut. Då letar hanen istället upp honans bästa myrkompis och börjar jucka på henne, men den döda honans bästa myrkompis VET vad hanen precis gjort mot hennes kompis, så hon dansar extra fult och vickar extra mycket på rumpan så att hanen verkligen inte ska ta henne. Det tjänar dock inget till; hanen biter av henne benen, slänger upp henne på rygg och går tillbaka till samma ställe där den döda honan ligger. Sedan fortsätter han där han slutade.

Det visste ni inte, eller hur? Man lär sig något nytt varje dag!

Vi körde leken ytterligare två gånger. Ämnerna var nu "Skägg" och "kondomer". Det var verkligen intressant att lyssna på vad Håller man käft så blir det tyst hade att säga om skägg, och de gillade nog vårt föredrag om kondomer.

Leker lite med en ny, lite vårigare/somrigare design. Den är inte klar än! Headern och menyn ska ändras!
Ni får gärna ge tips och förslag, eller säga vad ni tycker om den hittills.

- Vad gör du, Emma?
- Jag ska precis sticka!
- !? Vart ska du sticka dig!?
- ..va? Nej.. nej, alltså, jag ska dra.
- Vad ska du dra för något?
- Nejmen, nej. Man säger så när man ska gå.
- Vem säger så? Vem ska gå?
- ..hejdå sötfis.
- Ska du gå nu?

 

(Bry er inte om hur otroligt stökigt det är u bakgrunden, papi höll på att städa.)
Och jag älskar att Lovisa framstår som 5 ggr mindre än de 156 cm hon är. Jag stod på fotöljen och tog kortet.

 

Har spenderat hela dagen med att rensa ur hela mitt rum. Har så jäkla mycket skit som bara ligger och dammar. Fått hjälp av papi eftersom det inte är så lätt att göra detta med min brutna fot. Jag tackar för detta!

Denna låt har gått på repeat i nästan en timme nu. Det är egentligen inte alls min musiksmak, men den här låten gillar jag verkligen!

 

Ligger i husvagnens mysiga dubbelsäng, lyssnar på mysig musik och tittar på när Lovisa sminkar sig.
Gårdagen var väldigt mysig! Det var bara lite tråkigt att jag var den enda som fortfarande var pigg efter Sound Of Music.
Både Lovisa (som låg bredvid mig) och Matilda (som låg i sängen längre bort) var helt döda, medans jag låg och fnissade åt natthumorn som sakta smygt sig på. Plötsligt upphörde Matildas snarkningar, och hon började skälla på mig.

- Men Emma sluta!
- Va? Vad gör jag?
- Du skakar på benet.
- Nej det gör jag inte?
- MEN VAD ÄR DET SOM SKAKAR DÅ!?

Hon pratade i sömnen, den lilla filuren, och både jag och Lovisa höll på att kvävas av skratt.



När jag vaknade i morse var det svinkallt, och regnet smattrade mot husvagnstaket. Väldigt mysigt faktiskt. Jag drog täcket över huvudet och försökte värma mig så gott jag kunde medans jag låg och lyssnade på dropparna som liksom knackade på rutorna. Efter en liten stund vände jag mig mot Lovisa och såg att hon också var vaken.
När jag sedan satte mig upp för att titta till Matilda fann jag hennes säng tom; hon hade stuckit! Jäklar så tyst hon måste varit. Jag såg också att hon glömt sin Moulin Rouge-film, så jag och Lovisa invigde denna regniga dag med att se på den. Mysigt.

Kvällen har spenderats med Matilda och Lovisa. Vi var först och käkade på Chili Thai (som en födelsedagspresent till Matilda som fyllde 17 i tisdags så bjöd vi henne). Det var väldigt trevligt! Jag blev dock mätt efter bara några tuggor, vilket var lite tråkigt eftersom maten var så god.
Efter den mysiga stunden på resturangen åkte vi hem till mig och bosatte oss i min husvagn som numera står på vår uppfart. Åh vad jag älskar att vi har den här igen! Det är som att ha en liten lägenhet helt för sig själv.
Här har vi legat de närmaste timmarna och tittar på Sound Of Music, som Lovisa och Matilda mer eller mindre tvingat mig att se. Hade aldrig sett den innan, och inte heller har jag sett Dirty Dancing eller Moulin Rouge. Detta gjorde mina kära vänner väldigt upprörda, så vi bestämde att vi skulle ha ett filmmaraton innehållandes dessa tre filmer. Saken var bara den att Sound Of Music är 3 timmar lång, så vi är rätt trötta alla tre nu.

Det tog mig nästan 3/4 av filmen innan jag slutade kommentera det överdriva skådespeleriet och de (enligt mig) löjliga danserna, sångerna och krystade replikerna. Den sista biten var jag helt enkelt för trött för att bry mig.
Jag vet att filmen är gammal, men jag står bara inte ut med sån överdriven dramatik i precis varenda händelse och handling. Det blir för mycket för att jag ska kunna vara seriös.
Lite tråkigt kanske, men sån är jag.


Matilda är jättesöt och ligger och snarkar här bredvid. Så fort jag viskar och frågar om hon somnat så hoppar hon till och ropar "NEJNEJ! Vilar bara ögonen..." Sedan tar det två minuter innan hon börjar snarka igen.
Fniss.



Fina vänner man har.
Hihi.

 

Kan nog stämma väldigt bra faktiskt.

 

Fredag, och jag är hemma från skolan! Jag tror inte ni förstår hur otroligt trött jag är efter denna teatervecka, och det har slitit som sjutton på min kropp eftersom jag varit både förkyld och har en (som ni redan vet) bruten fot.
Men - föreställningarna har gått bra! Vi har haft två skolföreställningar och en för allmänheten.
Tyvärr så märktes det rätt på skolföreställningarna att det var högstadieelever man framträdde för. De skittuffa killarna som oftast satt längst fram bjöd på höga gäspningar, djupa suckar och små, irriterande kommentarer lite då och då under pjäsens gång.
Jag blir så jävla irriterad på sånt. Det är så in i helvetes respektlöst, och egentligen ville jag bara gå ut på scen och säga att "nepp, nu skiter vi i det här, ni får gå". Jag menar, varför ska vi lägga ned vår tid och energi på såna som dem? Detta är dock inget vi får bestämma själva, utan det är Eva (vår teaterpedagog) som avbryter om hon tycker det blir för pratigt o.s.v i publiken.
De enda gångerna det faktiskt blev helt tyst bland publiken var på min, Annas, Martinas, Livs och Fridas scen. Vi var dekanusar som stod och bråkade om vem som hade rätt. Det blev både slagsmål och rop, vilket antagligen gjorde att publiken blev lite mer intresserad.
Nåväl. Om man tänker bort den dryga publiken så gick allt mycket bra! Det var lite smågrejer som gick fel på första föreställningen, men inget som publiken märkte av.


Jag kan förresten faktiskt förstå publiken lite, även om jag inte tycker att man beter sig så när man ser teater. Pjäsen är skriven runt 1880, så språket vi använder är väldigt svårt att förstå. Dessutom är det en dröm, så mycket är osammanhängande, och hela tiden ligger det ett väldigt djup över den. Plus att den är över två timmar lång.
Så ja, jag kan förstå att den är väldigt svår att se för de som inte redan är intresserade av teater. Därför frågade jag mig själv också flera gånger varför vi spelade upp denna för skolklasser. Det har liksom tagit oss skådespelare ett helt år att förstå dess budskap.


Det ska i alla fall bli väldigt kul att spela upp denna på teaterfestivalen nästa vecka! Det kommer bli en helt annan sak - alla i publiken kommer att vara intresserade av teater, så de kommer se pjäsen på ett helt annat sätt. Det peppar vi!

Jag är trött på att det inte är samma stad
att det lika väl kunde vara ett annat land
Jag är så jävla trött på att längta
och veta att det handlar om både tid och pengar
och samtidigt tänka
att vem fan bryr sig om tid och pengar när det handlar om dig?

Jag är så trött på att det inte är samma stad
Att ringa och fråga om vi ska ta en promenad
eller om du ska komma över och se på film
eller kanske dricka te
(fast jag egentligen inte tycker om det
men det låter så bra)
är meningslöst
eftersom jag redan vet
att det inte går

För det kunde lika väl ha varit ett annat land


Och jag är så trött på att jag inte är där och att du inte är här och att jag inte vet vad jag är mest trött på
Och jag är så förbannat trött på att det inte är samma stad
Att det lika väl kunde ha varit ett annat land.





Men det är jag är mest trött på
Är att det bara handlar om en annan stad
i samma
jävla
land

Nu är jag hemma efter ytterligare 10 timmars repetition med teatern. Visst är jag trött, men inte så trött som de andra verkade vara. Fast jag lägger mig nog tidigt ikväll ändå; kroppen är nog tröttare än var jag känner just nu.
Resultatet blir i vilket fall bättre och bättre! Tror att detta kommer bli riktigt bra :) Har dock liiite problem med att hålla mig när Göran, i den näst sista scenen, ska skälla ut mig. Jag kan teater, men ibland kan det vara fruktansvärt svårt att vara helt seriös med henne. Jag tror vi känner varandra allderles för väl för att inte skratta när vi kallar varandra för dumbom och åsna, och sedan ryker ihop mitt på scen.
Imorgon är det nationellt prov i engelska igen. Läs- och hörförståelse denna gången. Det kommer nog gå bra, är inte nervös alls.
Imorgon ska jag jag också gipsa om benet (missade förra gången) och direkt efter det åker jag till teatern för att repa igen.
Premiären är ju på Onsdag!

Hade egentligen teater idag redan klockan tio, men jag var verkligen tvungen att sova ut idag. Gårdagen var hemsk om man tänker på mitt mående, och det slet så himla mycket på kroppen när man var igång ändå. (Hade ju teater från 16-22.)
Vaknade klockan tolv, fortfarande inte helt utvilad, men jag tvingade mig upp i alla fall.
Väl nere i köket berättar mamma att vi förmodligen åker till Thailand 4 veckor i vinter. Åh vad härligt! Om det blir så kommer år 2010 att vara det bästa år jag någonsin upplevt, det är jag helt säker på (fast okej, även om något skulle komma ivägen för den resan så kommer detta året fortfarande bli helt AWESOME). Men tänk, först denna fantastiska sommar med 3 veckors språkresa med Lovisa, Emmabodafestival och en partyvecka i Prag med mina underbara flickor! Och då är det ändå inte slut, för i december drar man till Thailand! Hur otroligt härligt låter det inte? Jag är så pepp! Ännu mer pepp blev jag när mamma sa att jag gärna fick ta med mig en kompis. Frågade min kära Moa om hon ville hänka, och det ville hon! Nu får vi bara hoppas på att hon får, och har råd. :)

Natten har varit fruktansvärd. Jag har hostat så tårarna runnit, halsen blött och kroppen näst intill kollapsat. Mitt huvud har dunkat så mycket att jag för ett ögonblick trodde min hjärna var på väg att sprängas. Har knappt fått en blund, vilket inte alls är bra med tanke på att jag (trots denna jävla förkylning) måste dra mig till teatern idag och repa. Jag ser fram emot det, så min brist på entusiasm har inget med att jag inte vill att göra. Jag mår bara förjävligt.
Jag och Göran ska till och med träffas på Malmborgs en timme tidigare och öva repliker. Det blir nog mysigt. Jag får trycka i mig ett par alvedon och hoppas på att det ska få mig -åtminstone lite- bättre.

Jag har haft en underbart mysig kväll tillsammans med fint folk, men nu sitter jag mest och surar.

Har hela dagen gått runt och klagat över de 6 timmar av teaterrep som väntade. Jag har hög feber, en fruktansvärt huvudvärk och en skitjobbig hosta, men jag visste att jag så gott som tvungen att vara med. I alla fall några timmar.
Så vid kvart över fyra åker jag ned till Jönköpings teater, där Robin och Matilda står och väntar. Och de var de enda som var där. Robin hade väntat sedan tjugo i, och Matilda hade kommit bara tio minuter efter. Sedan hade de stått där.
Matilda hade inga pengar på sin mobil, och jag gissar på att Robin inte hade det heller eftersom de inte ringt till Eva eller Sanna och frågat vad som stod på. Jag fick istället trixa upp min mobil ur min fullpackade väska och ringa.

"Jönköpings teater? Jamen där ska vi inte vara! Vi sitter allihop och fikar på Nyfiket, sedan ska vi börja lasta in alla saker i lastbilarna. Fast vi är redan så många som är här och hjälper, så ni behöver inte komma om ni inte vill. I så fall ses vi vid halv sex utanför teatern!"

Jahaja. Vad gjorde vi nu? Jag kunde ju inte gärna hoppa hela vägen dit, och även om jag skulle lyckas med det skulle jag inte kunna hjälpa till.
Vi satte oss istället och fikade på Malmborgs café.
En väldigt trevlig och givande liten fika! Vi pratade om olyckor, fobier (Matilda: Maneter Emma: Spindlar Robin: Clowner ). Vi pratade om scenskolan (Robin har sökt in ett antal gånger så jag tvingade honom att berätta hur det var) eftersom jag själv tänkt söka in efter gymnasiet). Sedan berättade vi små historier ur våra liv och sådär. Trevligt, trevligt!
Tiden flög iväg och snart var klockan tio i sex, så vi begav oss mot teatern där de andra precis hade börjat lasta in scenografin. Jag kände att jag inte hade så mycket jag kunde göra med tanke på mitt kära gips, så jag hoppade upp några trappor, upp till scenen.
Vilken känsla det var att stå där! Jag har aldrig framför någon på Jönköpings teater (som för övrigt är väldigt vacker), så det kändes rätt häftigt! Såg fram emot att börja repa.
Vi tog våra scenkläder och gjorde oss hemmastadda i de olika logerna. Efter ungefär en och en halv timme började jag undra när repetiotionen skulle börja.
"Men vi ska inte repa idag Emma. Det gör vi inte förens imorgon."

Suck och åter suck. Jag hade inte bara kommit en och en halvtimme för tidigt, jag hade kommit helt i onödan. Underbart.
Jag frågade Sanna om jag verkligen var tvungen att stanna, men det var jag ju naturligtvis inte. Jag hade ju inte ens behövt komma.
Så jag ringde min kära far, som kom och skjutsade hem mig till Moa.
För trots att jag var sjuk vägrade jag spendera valborgskvällen hela ensam. Nej, jag hade peppat att träffa folket hos Moa, så nu skulle jag göra det.

Det blev en väldigt lyckad kväll! Supermysig verkligen! Grillning, dans och sång till 90-talsdängor och Disneylåtar. Dé é så dé sá vá!
Lite senare på kvällen blev det film. "Step up" vad det som visades. Inget för mig och Göran, som satte oss på balkongen och pratade istället. Det var väldigt mysigt det med, speciellt med tanke på att vi knappt ses längre. Men! I höst byter Göran linje och börjar på samma skola som jag! Åh, det ska bli skitkul! Hoppas bara att vi faktiskt syns lite då, vi kommer liksom gå i två olika byggnader och antagligen ha två helt olika scheman.
Sedan pratade vi också lite om Emmaboda, och hur kul det ska bli!

Är det förresten någon av er läsare som ska till Emmabodafestivalen i sommar? I så fall, vilka åker ni dit för att se? :)

Efter en timmes mysigt prat gick vi i och la oss bredvid våra kära vänner i soffan.
Ja, det var en mysig kväll.


Det är mycket jag inte har fått med nu, men det känns som att ingen orkar läsa om jag skriver för mycket, så jag får helt enkelt försöka hålla mig relativt kort.